Åh, innan jag försvinner; jag har ju helt glömt att delge er en sak.

Detta skrev jag i november:

"Vi har fått en ny ridlärare, en manlig. Det är trevligt som omväxling till den extremt feminina värld som stallet med omgivningar är."

Yep. Han är gay. This I know, för vi har varit ute och festat ihop. Nu när jag vet det fattar jag inte hur det kunde undgå mig tidigare, men det hindrar ändå inte att mitt citat ovan blev hysteriskt kul senare.

What the hell is up med Magnus Carlsons lugg?!

Nu blir det juluppehåll, precis som med TV. Ni får roa er med att reprisera mina inlägg, precis som med TV. Jag kommer vara utom täckning både vad beträffar mobil och internet i över en vecka, mobilen är garanterad, internet är i stort sett garanterat, eftersom det bara finns tillgång till snigelinternet via Telia, så.. nej.

Bifogar en bild, en "före-bild" på de svarta ringarna som jag currently spottar runt ögonen. Ursäkta den kassa bildkvaliteten, men försök själva zooma in era ögon via bakvänd kamera. Så får vi se om det blir någon skillnad på "efter-bilden".

Fan tro't.

Oh herregud, people, nu är det bara fyra dagar kvar till ledighet! Jag ska vara ledig sexton dagar i sträck, fatta sexton dagar, så länge har jag inte varit ledig på... på fem år.

Jag ser fram emot det så oerhört att det nästan är läskigt, för den ledigheten är vad jag sett fram emot HELA HÖSTEN, och när den sen är slut... och sen då?

Jag ska fira jul på landet, i vår stuga i skogen (om det inte börjar snöa och blir jättekallt, så käre Gud, om du tänker låta det börja snöa kan du väl vara vänlig att vänta till på lördag em så jag hinner dit?), bara jag och hundarna, mängder med böcker, högar med filmer och en massa god mat. Det kommer bli freaking lovely.

Irriterande är det dock med folk som tycker synd om mig för att jag ska fira ensam och nästintill tycker det är hemskt. Jag menar: "bara jag och hundarna, mängder med böcker, högar med filmer och en massa god mat" - förutom en RIKTIG jul (dvs med familjen inklusive farmor, som råkar vara död), så är detta det bästa jag kan tänka mig.

Och det passar så väl ihop med vad jag önskar mig till jul: inga mörka ringar under ögonen. Sexton dagars inte jobbande (utom en sväng fakturering för mitt egna bolag där mitt i) och sova så länge jag vill borde väl rimligtvis ta hand om den saken.

Nu till någonting helt annat.

Det här är ett av det vackraste stycken jag vet. Särskilt efter ca två minuter. Livsfarligt att lyssna på i bilen, eftersom jag ofrivilligt blundar där. Den här versionen är den finaste, och den enda jag hittade, fast jag vet inte varför han som la upp den har klippt av den mitt i.

Och denna ska jag ha på mitt bröllop, som ingångsmarsch. Just denna version och inte en långsammare, och precis hela stycket också. Det är mitt bröllop, och om jag vill att folk ska sitta och vänta på min ingång i fem minuter så kommer det ske också.

Om jag nu någonsin blir gift, vilket jag mer ofta än sällan betvivlar.

Dem lyssnar jag till i bilen när jag, som i morse, fastnar i bilköer, särskilt när bilköerna, som i morse, inte har någon anledning att existera över huvudtaget annat än att Börje och Greta tror att de ska åka av vägen bara för att det är kallt ute och därmed kör i 60 på motorvägen. Det tar även mina tankar bort från det blogginlägg (hemska ord) som är färdigkomponerat i mitt huvud, nämligen Saker Jag Hatar I Trafiken.

-----

Bonus. Visste inte att den fanns i pianoversion *går ut och köper noter*

Jag är ju inte den enda som får låtar på hjärnan, och sannolikt inte den enda som får dåliga låtar på hjärnan. Men jag får BARA skräp på hjärnan, och sen kan det dröja flera flera dagar innan det byts ut mot något annat (dåligt). Hopplöst.

För ett par dagar sen var det "Om du vill bli min fru", och imorse var det "Lambo". Just nu är det dock "Climb every mountain", och jag velar mellan vilket som är värst.

Men förmodligen är österrikisk-amerikansk semi-opera-onani bättre än "se hur dropparna i glaset, rinner ner i fylleaset"...

Svårt att bestämma mig.

Mina hundar har så fantastiskt, oerhört roligt med varandra att det knappt går att beskriva hur glad det gör mig.

Den stora hunden har alltid varit lite egen och aldrig fungerat med andra hundar. Och han har aldrig LEKT på riktigt - visst har han lekt med andra hundar, men det har alltid varit på hans villkor, och med en smula hot i bakgrunden, som gjort att jag aldrig kunnat slappna av helt.

Och med den första tiden i färskt minne, när den lilla hunden var valp, och det här hemma var en enda röra av kompostgaller, munkorgar, bitna valpar och förtvivlan, och jag aldrig trodde att det skulle gå, att jag skulle få omplacera valpen, att de aldrig skulle komma överens.. så är det för mig ett under det som sker här hemma nu.

För när väl den stora hunden hade accepterat valpen (vilket tog sina modiga tre månader!) så började en vänskap utveckla sig som jag inte trodde att den stora hunden hade i sig. För varje dag som går så släpper han lite mer på garden och tillåter den lilla hunden att ta sig fler och fler friheter, och fördjupar deras vänskap mer och mer.

Jag inser att jag förmänskligar honom nu, och att det på ett hundplan inte alls ser ut sådär, men det är ju bara så jag kan beskriva det.

Nu leker de varje kväll i vardagsrummet så att mattorna yr och golvet får visa vad det går för när de tar sats från varsitt håll och springer på varandra som i ett tornerspel, bara för att sen vända på en femöring med gnisslande klor och slå ihop igen, och sen ligga i en hög och munfäktas, bara för att skutta upp igen och tvärs över vardagsrummet, hämta en trasa och kampa lite grann tills någon vinner och springer före med bytet.. och i soffan sitter jag och skrattar så att magen värker och ångrar bara en enda sak: att jag inte skaffade en till hund många år tidigare, så att den stora hunden kunde fått uppleva det här i fler år av sitt liv, och inte som nu när han närmar sig tio, och visserligen har många år kvar att leva, men ändå blir mycket tröttare, mycket fortare.

Samtidigt är jag så djupt tacksam för den lilla hunden, för att han är den personlighet som han är, för att han lyckats locka fram den stora hunden ur sitt skal, och för att han ger oss båda så mycket glädje. Jag älskar dem så otroligt mycket båda två, på ett sätt som jag inte tror att en icke hundägare kan förstå och min näst största skräck är att något ska hända dem som jag inte kan rå på.

Jag vet, det blev mer än lovligt sentimentalt, men jag har levt en tredjedels liv med den stora hunden, och med honom alla hans olater, och att få slappna av såhär och att kunnat ge honom den här vänskapen betyder väldigt mycket för mig.

SOL!! Sol sol sol sol sol sol SOL!!!

Jag skulle kunna skriva ett inlägg om hur mycket jag längtat efter denna sol, men jag hinner inte, för jag måste ta ut hundarna en snutt innan den kanske försvinner!

Noggrannt.

Noggrant.

Nogrannt.

Nogrant.

Nä, det hjälper inte. Allt ser fel ut.

Nu har jag bakat pepparkakor.

Fick mig att minnas hur mycket jag avskyr att baka.

När jag sen satte mig vid datorn fick det mig att minnas att man måste tvätta händerna mer noggrannt när man kladdat med smör och sirap än vad jag gjorde.

Stackars musen.

Om jag ändå fick äta dem själv gick det väl an, men det får jag inte.

Dumt det där.

Skulle kunna göra fler, så jag fick äta några själv också, men.. nä, orka.

Jag älskar Love Actually.