Åh åh, och gissa vilka som köpt hus på samma gata som jag bor på? Kan rimma illa med frun i familjens sista statement till mig ("jag kommer aldrig aldrig aldrig hälsa på dig eller låtsas som om du finns!!!" *stamp med foten och som sagt rent allmänt inte alls bete sig som 35 år*)

Eftersom väggen nedan efter hyresgästerna egentligen är den vackraste i huset så gäller, ännu en gång, renovering. Det är nu fjärde gången jag renoverar samma väggar (alla) sen jag köpte huset, och peppen är inte på topp om man säger så. Jag tyckte liksom inte ens det var kul första gången. Överväger allvarligt att betala någon pengar för att göra allt så jag slipper.

Så, nackdel: hatar att måla spackla klistra skyddstejp (!) slipa rengöra efter mig.

Fördel: är ju trevligt med förändring. Nackdel med DET: kostar pengar.

Nackdel: har blivit av med större delen av mina inredningsdetaljer eftersom folk i allmänhet och hyresgäster i synnerhet inte har direkt koll på mitt och ditt (eller "gå för fan inte in i låsta utrymmen och sno saker" heller för den delen). Fördel med DET: Får köpa nytt.

Så går runt med ena inredningsögat öppet hela tiden, men vet dels inte riktigt vad jag vill ha, och dels inte riktigt hur stilen landar här hemma (den här gången), därtill har jag upptäckt stora hål i min smak vilka leder till att jag på fullaste allvar kan titta på blingad lampa och tänka "ja men visst". Har därför utarbetat stensäker metod:

Titta på föremål och tycka om det. Tänka sen efter om mamman till Cevin och Melizza i hyrestrea i Bagarmossen också skulle tycka om det. Om svar ja, skäms och gå vidare. Om svar nej, överväg. Exempel på dylikt: alla detaljer som har med ord att göra (såsom Carpe Diem på väggen, eller träbokstäver med "Mammas lilla hjärta" på), saker med änglar, "shabby chic" a la skitbilligt och (tyvärr) det mesta rosa.

Okej, nu är det väl iofs inget av mina exempel som jag tittat på, men you get the point.

Tog för övrigt tre dagar som tillbakaflyttad innan jag gick in på Hemnet och sökte på "hus i skogen".

Alltså, egentligen skulle jag bara spackla igen ett hål.

Autentiska (och ordagranna) utdrag ur den... konversation jag hade med mina fd hyregäster när vi besiktigade huset efter att de flyttat ut (hyrde ut omöblerat, med en hyresreducering på 2 000 i månaden för att de skulle sköta löpande underhåll och mindre reparationer så jag slapp åka dit varje gång något hände):

Jag: Vad har hänt med trädgårdslyktan som stod här?
Han: Den gick sönder.
Jag: Jaha. Varför köpte ni inte en ny?
Han: Den gick ju sönder.
Jag: ... så varför köpte ni inte en ny?
Han: DEN GICK JU SÖNDER!

Jag: Varför har ni tagit ner alla lönnar? Och varför har ni beskurit körsbärsträdets nedre grenar så man inte kommer nå någon frukt längre? Och men vad i allsindagar har ni gjort åt min stackars rhododendron?
Hon: Jag har faktiskt skött om den här trädgården som om den vore mitt eget barn! Hur vågar du stå där och förolämpa mig så?! Hur kan du vara så... så... så... känslokall! *stampa ut, smälla igen dörr och på det stora hela inte agera särskilt mycket som en 35-åring*

Jag: Jag saknar de persienner som hängde här?
Han: De gick ju sönder!

Jag: (hyrde som sagt ut omöblerat, med undantag för ett piano, som var för tungt för att flyttas) Jag ser här att ni valt att flytta pianot genom att rulla det över laminatgolvet. Det är stora repor i golvet här nu. Jag kommer behöva hjälp med att lyfta tillbaka det.
Han: Vadå? Du kan väl bara rulla tillbaka det?

Jag: Takpappen har blåst av den här friggeboden. Nu är det en vattenskada här i taket. Jag talade om för er när ni flyttade in att det händer ibland, och att ni skulle vara uppmärksamma på det, varför har ni inte åtgärdat det?
Han: Det har vi gjort, massor med gånger!
Jag: Jaha... men det är ju inte fixat nu?
Han: Vi har fixat det alla gånger det hänt!
Jag: Okej. Men det är inte fixat nu. Och det är vattenskada i taket. Så för mig ser det ut som att ni inte har fixat det.
Hon: VI HAR FIXAT DET ALLA GÅNGER DET HÄNT SE PÅ SPIKARNA HÄR!!

Och så vidare och så vidare. Bara att sätta igång och renovera nu, igen, då. Har dessutom funderat i banorna "om såna här konflikter händer dig jämt, så bör du kanske ta och fundera på om det inte är ditt fel?", men kommit fram till att jag har gjort precis ALLT rätt här. Så, låt oss damma av mitt gamla mantra: folk är idioter.

Ska skaffa mig en mobil till så jag har två: en mobil att använda som mobil, och en mobil att ha på ett ställe och använda till att ringa den andra mobilen så jag kan lokalisera vart jag lagt den, ett mer än dagligen återkommande problem.

Har flyttat från det lilla huset i skogen (blev lite jobbigt när vattnet frös, elen gick en gång om dagen och det inte plogades på flera dagar, om man säger så) tilllbaka till mitt eget hus. Och, som vanligt, trots extremt noggrann kontroll, så visar det sig att de innan så trevliga hyresgästerna även denna gång är hyresgäster från helvetet.

Aldrig mer, så är det bara. Hellre säljer jag.

Nytt från årsskiftet är att jag numera är anställd (!), ett erbjudande jag tog enbart för att det var för bra för att vara sant, vilket sen också givetvis visade sig vara just det. Det är mycket välbetalt, och jag har kvar en del kunder, så det får vara såhär tills det blir överjävligt, eller min ork tar slut, vilket som nu kommer först. Nya jobbet vet nämligen inte om att jag har kvar en del kunder, vilket de kanske skulle kunna räkna ut om det inte var så att större delen av jordens befolkning är idioter, för vem säger på två veckor upp x antal kunder, varav ett flertal varit kunder i mängder av år?

Det gör dock att jag inte har någon tid över. Igen. Och så bor jag i huset (som jag visserligen älskar), i den förort jag inte alls vill bo i. Igen. Och så är min häst fortfarande sjuk, så jag har ingen hobby mer än att rida andras hästar då och då. Igen. Och den cynism och bitterhet jag under de här tre åren med Nitton faktiskt delvis lyckats arbeta bort, har på bara ett par månader återvänt med full kraft. Igen. Så helt plötsligt är jag på samma plats i livet som jag var på för fyra år sen.

Men jag är inte här för att gnälla, inte mestadels i alla fall. Jag är här för att delge er en skärmdump från det program som en av mina kvarvarande kunder kör. Ett litet felmeddelande, som ju är avsett att tala om exakt vad felet är, eller i alla fall hur man gör för att åtgärda det.

Och såhär ser ALLA felmeddelanden ut. Användarvänligt så det förslår.

Det ska snöa blötsnö i två dagar till. Sen ska det frysa på. Rejält. Mmmm. Can't fucking wait.

Jag har sällan varit den som legat sömnlös om natten och grubblat över saker. Visst har enstaka olyckliga kärlekar satt sina spår, där killar med risig inställning till grundläggande saker som löften och ärlighet orsakat utbrott av ohämmat tänkande. Men en orubblig självkänsla gör att livets skiften blir långt mer uthärdliga. Även min inställning till jobbiga känslor som något som man bör trycka undan så fort de dyker upp har hjälpt mig mycket. Jag vet inte vad en psykolog skulle säga om saken, men det struntar jag ärligt talat i - det fungerar för mig. Ser svårligen fördelen med att älta jobbiga tankar framför att inte tänka dem alls, tänk så mycket ångest jag sluppit? Och när jag sen efter hand tillåter tankarna att dyka upp, så har de mist sin udd.

Men i takt med att jag funderar allt mer över vem jag är och vart jag är på väg, så blir också stunderna i mörkret med obehagligt påträngande tankar fler. En utveckling av personligheten till fler dimensioner och ett mer mångfacetterat jag, gör också att självkänslan har långt fler områden att täcka.

Det är ganska banala tankar i sin enkelhet, tankar som den samlade mänskligheten tänkt så många gånger under universums livstid att de förvandlats till banaliteter: vad vill jag? vad är meningen med livet? ska man vara två för att livet ska ha en poäng?

Det finns ingen gud. Det är jag så säker på att det gränsar till blind övertygelse. Det finns inget liv efter detta, när vi dör så är det slut. Det finns alltför många luckor i gudstron för att det skulle finnas någon reson i att en kärleksfull och allsmäktig gud skulle kunna göra det "värt det" i slutändan. Nej, vi har det här livet, det är allt. Att ständigt gå och blicka framåt, eller att leva upp till ett påhittat ideal, det är att lura sig själv, och att kasta bort det man fått sig tilldelat. Dessutom tycker jag det är löjligt, smått patetiskt faktiskt. Men det är bara jag, och bara min åsikt. Det jag dock kan förstå är längtan efter att det skulle finnas något mer, att det inte skulle vara slut när man dör, för jag tror att när allt kommer omkring så är det den vetskapen som skrämmer så mycket att folk tror på sagor och inbillar sig själva att det visst finns det någon högre mening än att bara leva.

För tänk att det här är allt vi har. Alla dagar som går åt till att bara existera, de som man inte minns knappt ens dagen därpå, för all del alla dagar som man minns resten av livet, de tickar på i obeveklig takt tills det är slut, och då finns du inte mer.

Det kan ge mig en något så ofattbar instängdhetskänsla att tänka på att jag levt mer än en tredjedel av mitt liv redan. Jag känner inget behov att ha åstadkommit något mer än det jag gjort, men jag vill inte att mina dagar ska vara räknade. Jag klarar inte av att tänka på att det kommer hända saker, fantastiska saker, som jag inte kommer få uppleva. Om hundra år, när några helt otroliga uppfinningar gjorts, och obeskrivliga utvecklingar skett, så kommer jag vara död, och jag kommer inte få vara med om dem. Om jag fick bli odödlig skulle jag ta chansen direkt. Jag vill få se allt.

Jag hade mer, men jag orkar inte. Livet är så himla konstigt. Det som är sanning och vardag en dag, är helt ändrat nästa dag, och som vuxen förväntas du anpassa dig och leva livet efter bästa förmåga. Är det inte alldeles för mycket begärt?

Jag vet inte om jag ska vara ohyggligt irriterad över att det ramlat ner fyra decimeter snö och ingen har plogat så att jag och min klena bil inte tar oss ut till stora vägen, eller lättad över samma sak eftersom det innebär att jag slipper vara med på ett möte som jag vet hade varit väldigt långt och väldigt tråkigt.

Jag lutar åt bådadera. Vem sa att man inte både kan äta kakan och ha den kvar?!

Pratade med pratsamme VDn förut. Hade på högtalartelefon eftersom jag inte orkade lyssna egentligen och mm:ade bara jättehögt med jämna mellanrum. Gick in på toaletten eftersom en sak har hänt som gör att jag känner ett behov av att se mig i spegeln ungefär var femte minut (mer om det senare), och råkade peta ner telefonen bakom tvättmaskinen.

Nu. Om det inte tidigare framgått hur mycket den här människan pratar, och hur mycket överkurs det egentligen är för mig ens att mm:a, så kanske ni får ökad förståelse när jag berättar att under HELA den (skitjobbiga) tid som det tog för mig att släpa fram tvättmaskinen en bit (som sitter lite fast i väggen), försöka lägga mig på den och fiska upp mobilen, misslyckas och gå in från sidan för att inse att armarna (som vanligt) är för korta, leta reda på lagom lång grej för att peta fram den, preciiis greppa den och slutligen få fram den (och andfått pusta mm), så SLUTADE HAN INTE PRATA EN ENDA GÅNG, ELLER ENS REFLEKTERA ÖVER MIN TOTALA TYSTNAD.

Det vet jag, för jag hade honom ju på speaker.