Det ska snöa blötsnö i två dagar till. Sen ska det frysa på. Rejält. Mmmm. Can't fucking wait.

Jag har sällan varit den som legat sömnlös om natten och grubblat över saker. Visst har enstaka olyckliga kärlekar satt sina spår, där killar med risig inställning till grundläggande saker som löften och ärlighet orsakat utbrott av ohämmat tänkande. Men en orubblig självkänsla gör att livets skiften blir långt mer uthärdliga. Även min inställning till jobbiga känslor som något som man bör trycka undan så fort de dyker upp har hjälpt mig mycket. Jag vet inte vad en psykolog skulle säga om saken, men det struntar jag ärligt talat i - det fungerar för mig. Ser svårligen fördelen med att älta jobbiga tankar framför att inte tänka dem alls, tänk så mycket ångest jag sluppit? Och när jag sen efter hand tillåter tankarna att dyka upp, så har de mist sin udd.

Men i takt med att jag funderar allt mer över vem jag är och vart jag är på väg, så blir också stunderna i mörkret med obehagligt påträngande tankar fler. En utveckling av personligheten till fler dimensioner och ett mer mångfacetterat jag, gör också att självkänslan har långt fler områden att täcka.

Det är ganska banala tankar i sin enkelhet, tankar som den samlade mänskligheten tänkt så många gånger under universums livstid att de förvandlats till banaliteter: vad vill jag? vad är meningen med livet? ska man vara två för att livet ska ha en poäng?

Det finns ingen gud. Det är jag så säker på att det gränsar till blind övertygelse. Det finns inget liv efter detta, när vi dör så är det slut. Det finns alltför många luckor i gudstron för att det skulle finnas någon reson i att en kärleksfull och allsmäktig gud skulle kunna göra det "värt det" i slutändan. Nej, vi har det här livet, det är allt. Att ständigt gå och blicka framåt, eller att leva upp till ett påhittat ideal, det är att lura sig själv, och att kasta bort det man fått sig tilldelat. Dessutom tycker jag det är löjligt, smått patetiskt faktiskt. Men det är bara jag, och bara min åsikt. Det jag dock kan förstå är längtan efter att det skulle finnas något mer, att det inte skulle vara slut när man dör, för jag tror att när allt kommer omkring så är det den vetskapen som skrämmer så mycket att folk tror på sagor och inbillar sig själva att det visst finns det någon högre mening än att bara leva.

För tänk att det här är allt vi har. Alla dagar som går åt till att bara existera, de som man inte minns knappt ens dagen därpå, för all del alla dagar som man minns resten av livet, de tickar på i obeveklig takt tills det är slut, och då finns du inte mer.

Det kan ge mig en något så ofattbar instängdhetskänsla att tänka på att jag levt mer än en tredjedel av mitt liv redan. Jag känner inget behov att ha åstadkommit något mer än det jag gjort, men jag vill inte att mina dagar ska vara räknade. Jag klarar inte av att tänka på att det kommer hända saker, fantastiska saker, som jag inte kommer få uppleva. Om hundra år, när några helt otroliga uppfinningar gjorts, och obeskrivliga utvecklingar skett, så kommer jag vara död, och jag kommer inte få vara med om dem. Om jag fick bli odödlig skulle jag ta chansen direkt. Jag vill få se allt.

Jag hade mer, men jag orkar inte. Livet är så himla konstigt. Det som är sanning och vardag en dag, är helt ändrat nästa dag, och som vuxen förväntas du anpassa dig och leva livet efter bästa förmåga. Är det inte alldeles för mycket begärt?

Jag vet inte om jag ska vara ohyggligt irriterad över att det ramlat ner fyra decimeter snö och ingen har plogat så att jag och min klena bil inte tar oss ut till stora vägen, eller lättad över samma sak eftersom det innebär att jag slipper vara med på ett möte som jag vet hade varit väldigt långt och väldigt tråkigt.

Jag lutar åt bådadera. Vem sa att man inte både kan äta kakan och ha den kvar?!

Pratade med pratsamme VDn förut. Hade på högtalartelefon eftersom jag inte orkade lyssna egentligen och mm:ade bara jättehögt med jämna mellanrum. Gick in på toaletten eftersom en sak har hänt som gör att jag känner ett behov av att se mig i spegeln ungefär var femte minut (mer om det senare), och råkade peta ner telefonen bakom tvättmaskinen.

Nu. Om det inte tidigare framgått hur mycket den här människan pratar, och hur mycket överkurs det egentligen är för mig ens att mm:a, så kanske ni får ökad förståelse när jag berättar att under HELA den (skitjobbiga) tid som det tog för mig att släpa fram tvättmaskinen en bit (som sitter lite fast i väggen), försöka lägga mig på den och fiska upp mobilen, misslyckas och gå in från sidan för att inse att armarna (som vanligt) är för korta, leta reda på lagom lång grej för att peta fram den, preciiis greppa den och slutligen få fram den (och andfått pusta mm), så SLUTADE HAN INTE PRATA EN ENDA GÅNG, ELLER ENS REFLEKTERA ÖVER MIN TOTALA TYSTNAD.

Det vet jag, för jag hade honom ju på speaker.

Jaha. Nu börjas det. Gick hela dagen i regnet förut och tänkte "jamen herregud så skönt att det inte kom ner som snö i alla fall!" And here we go.

Bor för närvarande ganska provisoriskt i litet oisolerat hus i skogen. Råttor på taket och översvämmad toalett. Men hundarna är glada och nöjda.

Dagens fullt motiverade hat går till de som lägger alla varor med streckkoden först på bandet. Det går inte fortare! Om det gick fortare hade alla gjort som du!

PLUS, att jag har tenta imorgon, och fortfarande i stort sett inte öppnat boken (vilket är min vanliga attityd gentemot pluggande - det jag inte kan lära mig kvällen innan är inte värt att lära sig), och fomelsamlingen vi har att använda oss av under tentan ser ut så här (jag hittade den nyss och tror att jag ganska säker kan säga att jag INTE kommer få något VG på den här kursen i alla fall):

Det är en aning dippigt just nu (nytt inlånat ord i svenskan, kom inte och säg att jag inte drar mitt strå till stacken). Humöret går väldigt upp och ner, och årstiden gör inte mycket för att hjälpa till. Men just nu är det sol, så just nu känns det ok. Men det är jobbigt på så vis att de enklaste saker (som idiotiska postrutiner) kan skicka mig över kanten.

Det är så väldigt mycket osäkerhet inblandat. Hur blir det med boende, hur blir det med jobb, hur blir det med hästen, hur blir det med hundarna nu när jag blir själv? Jag avskyr att inte veta vart livet är på väg, jag vill alltid ha en PLAN, och helst fattade beslut. Detta sker - i tider av osäkerhet - på bekostnad av eftertanke; jag vill så gärna ha saker bestämda att jag fattar beslut spontant, och sen måste jag ändra mig, och ibland ändra tillbaka, och är det något jag avskyr så är det att ändra mig (det, och att vända på promenader, de ska gå RUNT).

Jag bor fortfarande med Nitton, och det fungerar över förväntan bra. Har hyrt en liten stuga i skogen, men det är lite jobb med den, så jag har inte kunnat flytta dit permanent än, plus att den saknar internet, och ja... se tidigare strul med Posten. Nu är den så klar att jag skulle kunna bo där, men det känns så himla definitivt. DÅ är jag verkligen ensam, med hundar och alla beslut, och trots att jag är en utpräglad ensamvarg så känns det ändå så vansinnigt jobbigt, det känns motigt och skrämmande.

Jag funderade på att flytta tillbaka till mitt torp, som jag älskar och vet att jag trivs i, och ta med mig hästen (som fick en dödsdom härom veckan, men som nu ska få bara gå i hage ett halvår och så får vi se om saker har ändrat på sig tills dess) och en lånehäst, men dels så är det ju inte mitt hus, och framåt våren till är jag inte längre ensam i det. Dels så finns syster och VVB här, och dels så har jag en annan lånehäst samtidigt, som jag tycker är väldigt rolig och inte vill lämna. Dels så kommer jag få ta ett mycket ökat ansvar på ett av mina uppdrag, och det involverar nog inte att sitta 2,5 timmar från Stockholm. Så det lutar nog åt att jag stannar i Stockholm i alla fall. Men jag har inte bestämt mig.

Av olika anledningar har jag heller inte bestämt mig för hur jag ska göra med min villa. Jag har sagt upp mina hyresgäster för att jag tänkte sälja huset, och köpa ett annat lite längre ut där jag faktiskt kunde tänka mig att bo ett tag. Men nu hänger det lite på annat om det faktiskt blir så eller om jag flyttar dit, och det gör ju också att den nuvarande boendesituationen hänger i luften och blir ännu mer temporär, och då orkar jag tex inte med saker som att flytta dit alla mina saker, och då blir jag ännu mer rotlös.

Jag vill vara rik.

Eländigt väder, hästen förmodat obotligt skadad, för mycket jobb som ska vara klart samtidigt, slut med Nitton* och flytt till väldigt provisoriskt ställe som inte alls är avsett för permanent boende. Det är lite mycket nu, jag känner mig lite skör faktiskt.

Så har precis varit och försökt hämta ut nytt Internet som Telia skickat helt fel och därtill aviserat fel så jag åkt i onödan två gånger nu. Då kanske det är helt normalt att med tanke på omständigheterna börja gråta när jag fick den infon? Kändes lite som en överreaktion i ögonblicket.

*meddelas endast på detta sätt

Det mest pinsamma du kan hitta just nu måste ju vara den programpunkt på en radiostation där lyssnarna gör sina egna kärlekslåtar som sen Niclas Wahlgren får sjunga upp. Det är så genant att jag slänger mig på volymen bara deras påa kommer. Åh mänsklighet!