Jaha. Nu börjas det. Gick hela dagen i regnet förut och tänkte "jamen herregud så skönt att det inte kom ner som snö i alla fall!" And here we go.

Bor för närvarande ganska provisoriskt i litet oisolerat hus i skogen. Råttor på taket och översvämmad toalett. Men hundarna är glada och nöjda.

Dagens fullt motiverade hat går till de som lägger alla varor med streckkoden först på bandet. Det går inte fortare! Om det gick fortare hade alla gjort som du!

PLUS, att jag har tenta imorgon, och fortfarande i stort sett inte öppnat boken (vilket är min vanliga attityd gentemot pluggande - det jag inte kan lära mig kvällen innan är inte värt att lära sig), och fomelsamlingen vi har att använda oss av under tentan ser ut så här (jag hittade den nyss och tror att jag ganska säker kan säga att jag INTE kommer få något VG på den här kursen i alla fall):

Det är en aning dippigt just nu (nytt inlånat ord i svenskan, kom inte och säg att jag inte drar mitt strå till stacken). Humöret går väldigt upp och ner, och årstiden gör inte mycket för att hjälpa till. Men just nu är det sol, så just nu känns det ok. Men det är jobbigt på så vis att de enklaste saker (som idiotiska postrutiner) kan skicka mig över kanten.

Det är så väldigt mycket osäkerhet inblandat. Hur blir det med boende, hur blir det med jobb, hur blir det med hästen, hur blir det med hundarna nu när jag blir själv? Jag avskyr att inte veta vart livet är på väg, jag vill alltid ha en PLAN, och helst fattade beslut. Detta sker - i tider av osäkerhet - på bekostnad av eftertanke; jag vill så gärna ha saker bestämda att jag fattar beslut spontant, och sen måste jag ändra mig, och ibland ändra tillbaka, och är det något jag avskyr så är det att ändra mig (det, och att vända på promenader, de ska gå RUNT).

Jag bor fortfarande med Nitton, och det fungerar över förväntan bra. Har hyrt en liten stuga i skogen, men det är lite jobb med den, så jag har inte kunnat flytta dit permanent än, plus att den saknar internet, och ja... se tidigare strul med Posten. Nu är den så klar att jag skulle kunna bo där, men det känns så himla definitivt. DÅ är jag verkligen ensam, med hundar och alla beslut, och trots att jag är en utpräglad ensamvarg så känns det ändå så vansinnigt jobbigt, det känns motigt och skrämmande.

Jag funderade på att flytta tillbaka till mitt torp, som jag älskar och vet att jag trivs i, och ta med mig hästen (som fick en dödsdom härom veckan, men som nu ska få bara gå i hage ett halvår och så får vi se om saker har ändrat på sig tills dess) och en lånehäst, men dels så är det ju inte mitt hus, och framåt våren till är jag inte längre ensam i det. Dels så finns syster och VVB här, och dels så har jag en annan lånehäst samtidigt, som jag tycker är väldigt rolig och inte vill lämna. Dels så kommer jag få ta ett mycket ökat ansvar på ett av mina uppdrag, och det involverar nog inte att sitta 2,5 timmar från Stockholm. Så det lutar nog åt att jag stannar i Stockholm i alla fall. Men jag har inte bestämt mig.

Av olika anledningar har jag heller inte bestämt mig för hur jag ska göra med min villa. Jag har sagt upp mina hyresgäster för att jag tänkte sälja huset, och köpa ett annat lite längre ut där jag faktiskt kunde tänka mig att bo ett tag. Men nu hänger det lite på annat om det faktiskt blir så eller om jag flyttar dit, och det gör ju också att den nuvarande boendesituationen hänger i luften och blir ännu mer temporär, och då orkar jag tex inte med saker som att flytta dit alla mina saker, och då blir jag ännu mer rotlös.

Jag vill vara rik.

Eländigt väder, hästen förmodat obotligt skadad, för mycket jobb som ska vara klart samtidigt, slut med Nitton* och flytt till väldigt provisoriskt ställe som inte alls är avsett för permanent boende. Det är lite mycket nu, jag känner mig lite skör faktiskt.

Så har precis varit och försökt hämta ut nytt Internet som Telia skickat helt fel och därtill aviserat fel så jag åkt i onödan två gånger nu. Då kanske det är helt normalt att med tanke på omständigheterna börja gråta när jag fick den infon? Kändes lite som en överreaktion i ögonblicket.

*meddelas endast på detta sätt

Det mest pinsamma du kan hitta just nu måste ju vara den programpunkt på en radiostation där lyssnarna gör sina egna kärlekslåtar som sen Niclas Wahlgren får sjunga upp. Det är så genant att jag slänger mig på volymen bara deras påa kommer. Åh mänsklighet!

Kära gud. Jag vet att jag inte tror på dig, men om du kan tänka dig att ge oss en snöfri vinter, så kan jag tänka mig att eventuellt se över min ståndpunkt i frågan. Deal?

Hästägaren i mig säger Tjiho! till kylan. Den logiska och vettiga delen av mig (alltså INTE hästägaren, sen när blev det vettigt att lägga tusentals kronor varje månad på ett djur som mestadels står skadat?) är ambivalent. Inte för att jag någonsin gläds åt kyla, men får jag välja mellan det och vad som verkade vara på god väg att bli nästa syndaflod så väljer jag nog ändå hellre det här.

Med lite ansträngning kan man ju inbilla sig att det är uppfriskande.

För icke infödda stockholmare kan det vara svårt att förstå varför vi springer till t-banan trots att det står angivet att det är två minuter till nästa tåg. Det är för att vi blivit överbevisade om devisen "bättre det tåg du hinner med än tio tåg i skogen" allt för många gånger.

Notera att jag använder termen springer i väldigt allmänna ordalag, ie inte som något jag faktiskt gör. Särskilt inte i högklackat.

Teoretiskt skulle jag dock bli varmare och bättre kunna uthärda väntan på en iskall perrong på inställda tåg. Glöm då inte att irritation är den bästa värmen.

När man flyttar filer till/från datorn och datorn bara helt plötsligt ändrar sig från "cirka sju minuter kvar" till "this will take cirka forever", då är det datorns motsvarighet till pms, no?