O sweet lord, vad jag har skrattat åt detta. Tack Mitra för länken. Har ont i magen nu.

På bensidan: Kan böja benet en hel centimeter mer nu idag. I den här takten är jag vig som en ballerina omkring augusti 2015.

Edit: Åh GUD, har gått vidare till resten av månaderna, jag har så sjukt ont i magen för att jag skrattat så mycket. Det låter liksom inte ens som att jag skrattar längre.

Tralalala! *skuttar runt i huset som en Rödluva på speed*

Okejrå, kanske inte skuttar som så, eftersom det clearly är omöjligt att böja benet efter att ställningen är av (!), men haltar runt i huset gör jag hur som helst.

Away with thee, evil kryckor, never to be seen again, eller åtminstone inte inomhus!

Doktorn tyckte kryckor som hjälp vid utomhusgång i två veckor till, och sen sex veckors rehabilitering innan jag fick rida och ett halvår innan jag fick hoppa.

JAG tyckte "pfft". Här ska ridas.

Föreställ er världens största smiley här:

Har två skabbrävar från sommarens kull som springer omkring här runt huset och letar mat. Inte särskilt optimalt, och skabbmedel är stapelvara i det Trassliga hushållet, men finns inte så himla mycket att göra åt saken mer än att inte lämna döda möss i musfälla liggandes utanför (i väntan på djupfrysning ser ni, så man kan ta dem ur fällan). Jag vare sig kan eller vill skjuta dem, och att få en jägare att sitta på pass här ute är en omöjlig uppgift.

Hur som helst så är jag lite orolig för den lilla hunden, inte för skabben i sig, det är jag rätt van vid nu, men jag vill inte riskera att de ska se honom som mat, och just nu är han... vad ska vi säga... självförtroendet är på topp kan man uttrycka det som.

Rävarna springer så fort de ser honom, både här och nere på gården. Han kommer aldrig ifatt dem, och således är egot på den lilla hunden uppblåst till oanade proportioner. Jag är noga med att inte släppa ut honom utan att kolla först, helst ställa mig på trappan och skrika lite först, men det har han missat, för varje gång jag släpper ut honom så förväntar han sig att de ska stå utanför, väntandes på att bli jagande. Det resulterar i att varje gång jag släpper ut honom så KASTAR han sig ut, och kunde han prata skulle han vråla ut ett stridsrop också:

KAZAM!!!!!!!!!!

Mmm, save the date från finaste M har kommit och gjorde mig på lite bättre humör. Att se fram emot ett italienskt sommarbröllop gör ju att jag fattar att det faktiskt BLIR en sommar.

Nu är min plan såhär:

1. Bli av med skiten på benet.
2. Få börja rida och träna igen och gå tillbaka i vikt.
3. Hitta finaste sommarbröllopsklänningen ever.
4. Åka till Rom en dag tidigare än nödvändigt och BO på San Crispinos tills det är dags för bröllopet (möjligtvis med risk för sen att inte komma i finaste sommarbröllopsklänningen ever men det skiter jag i).
5. Gå på bröllop.
6. Äta så mycket italiensk mat och glass som budgeten tillåter.

Åh jag vill så gärna skriva (ännu) ett inlägg om hur överjävligt uttråkad jag är, men fatta hur tråkigt det måste vara för er att läsa om. Fast nu har jag ju iofs redan börjat så...

Det. Händer. INGENTING.

Jag. Blir. Galen.

Det kryyyyper i kroppen på mig, har inte ro att sitta still med en bok, soffan är obekväm pga mitt djupa rumpavtryck på den enda plats jag kan sitta, och internet är för litet.

Det händer ju ingenting! Jag DÖR.

Ska till doktorn på återbesök/ny röntgen på onsdag. Jag hoppas som fan på ett mirakel av något slag, men lämpligast "oj så bra det läkt, här behövs inga tio veckor, av med skiten nu!", fast inser att jag inte borde hoppas för jag kommer bli så gruvligt besviken. Det är fyra veckor kvar... fyra veckor, och det är så lång lång lång lång tid att det inte ens är överskådigt utan att deppa ihop totalt.

Jaja visst, i-landsproblem och allt det där, benet är kvar och whatnot, men jag får fan gnälla ändå.

Om det bara kunde hända lite mer saker... sitter fast här inne hela dagarna, bara jobb jobb och sen tidsfördriv. Inget roligt, inget intressant, min hjärna geggar ihop känner jag.

Smsande mellan Nitton och mig avseende eventuellt spelande av par-golf i vår/sommar. Hans kompis har refererat till sin flickvän som CP eftersom hon är nyopererad och därmed har handikapptillstånd (och får åka golfbil, tydligen den enda anledningen till att ha henne med).

Jag: Du stavar som en kratta. Och kallar du mig såna saker blir jag arg.

Nitton (exakt avskrivet): Vad stavade jag fel på meningsuppbyggnad räknas inte i sms ne de ä ba för att hon reknas so handikappad och får kö golfbil inte särskillt kul eg rät synd om hänne. Den du besserfejs!

Fatta vilken TID det måste tagit att skriva så många fel med T9?

Idag är det soooool! Och jag ska försöka våga mig på att krycka ner till brevlådan och tillbaka (600 meter totalt), förmodligen till hundens ofattbara glädje. För säkerhets skull ska jag ha med min lilla fällstol som jag kan hänga runt halsen. Har en känsla av att orken kommer ta slut ungefär halvvägs ner.

För övrigt så såg vi The invention of lying i helgen. Finurlig och annorlunda film om en värld där ingen kan ljuga. Blev väldigt förtjust i det faktum att det faktiskt är ett annorlunda ämne till skillnad från alla deckare, kriminalare och romantiska komedier där ute. Nu drog de den lite för långt, den hade vunnit på att vara lite mer subtil (plus att INTE säga det man tänker högt är faktiskt inte samma sak som att ljuga), men hur som helst sevärd.

Och det kommer från mig, som inte är så förtjust i att titta på film och som mig veterligen bara rekommenderat en film tidigare (9, och den är fantastisk).

JAG VILL RIIIIIIIDA!!!!!!!