Klockan är nästan fem i sju, nu MÅSTE det väl ändå anses som okej att gå och lägga sig? Inte?

Vad är det för miljö-hyp om vin på pet-flaska? Visst, återvinningsbart och allt det där, men inte till 100%

Har jag missat något? Pet = olja. Glas = sand. Hur kan pet vara mer miljövänligt?

Mwahahahaha! In your face, suckers!!

Dag 23 – Det här upprör mig:

* Bilförare
* Cyklister
* Fotgängare
* Allmänna kommunikationer
* "Folk" (såna som läser Metro och handlar på Hemköp och tycker att han den där efterblivna i Ullareds-såpan är sååå rolig)
* "Journalister" på och ägare av kvällstidningar
* När hundfan tror att bara för att han inte ser mig behöver han inte lyda
* Dåligt underhållna vägar (nej, men jag tycker OM att vägarna ser ut som tvättbrädor, det rasslar så kul om bilen efter ett tag då)
* Självupptagna människor
* Ointelligenta människor (även sk. streetsmarta människor)
* Mens (efter att jag slutat med tabletterna hade jag ett halvårs respit från mensvärk innan den kom åter med full kraft. Jag trodde det skulle vara för evigt, så jag är rätt bitter)
* Hästmänniskor (jo men seriöst, de flesta är freaks)
* Rådjur
* Kyla
* Brevbärare (finns det NÅGON av dem med sunt förnuft?)
* Han som SKA ploga våra vägar (har sammanlagt några mil att klara av, det brukar dröja något dygn innan det blir gjort)
* Religion (världens ok)
* Folk som alltid ringer om allt istället för att inse att mailen uppfanns för att jag skulle slippa prata i telefon.
* Vänsterpartister. Ja för all del sossar också. Eller, låt oss säga politiker i största allmänhet.
* Skvallriga grannkärringar som tror man är intresserad av vad de har att tjata om (tex deras barnbarn, deras katt eller vad de anser i vargfrågan)
* Vargfrågan (HUR kan folk vara rädda för varg?)
* Folk som okritiskt accepterar allt de läser utan att tillämpa vare sig källkritik eller sunt förnuft (ja, det faller visserligen inom kategorin "folk", men det finns en särskild plats i helvetet reserverad för dessa).
* Folk som tror på helvetet (och som prackar på andra sin tro).
* Att duscha.
* Hämta ved.
* Människor som bara läser den första meningen i alla mail och sen mailar (eller ringer!) en motfråga, trots att jag besvarat den i raden under (ja pratsamme VD:n, jag pratar om DIG).
* När folk tar enkla frågor som kritik.
* Att jag inte ens är tillnärmelsevis i närheten att vara gift och få barn (eller ens förlovad, inte ens om man tittar med kikare. Det gör min framtid instabil, och när den är instabil blir jag instabil).
* Slask.
* Fruset slask.
* Tanka bilen.
* Betala räkningar.
* Ryan Air.
* Grannar, särskilt de med barn.
* Folk som går i bredd med kundvagnar tex på Ikea eller i mataffären.
* Göteborgare.

OBS! Kan kanske eventuellt möjligtvis komma att fyllas på!

Dag 22 – Det här får mig att gråta:

Det här är ett inlägg som jag fasat för att skriva i över ett år nu. Som jag tidigare skrivit så bearbetar jag mina känslor genom att skriva om dem. För det mesta är det negativa saker som måste komma ut, och när jag då skrivit om dem så brukar saker lägga sig tillrätta i min hjärna. Jag vill inte skriva det, och jag tvingar mig själv att göra det, men nu är ett lika bra tillfälle som något.

Jag pratar om det här och det här, dvs den 8e april 2009, när jag tog bort min stora hund.

Efter att det hänt så gjorde jag precis som jag skrev i inlägg nummer två, jag tog alla känslor och kapslade in dem inuti mig. Jag tog aldrig fram dem och tittade på dem, och om någon frågade mig om det så svarade jag så snabbt jag kunde och bytte sen ämne. Nu först har jag lyckats nämna honom själv någon gång ibland utan att det känns som att ett stort svart hål öppnas inom mig.

Alldeles nyss var första gången sen det hände som jag läste mitt inlägg om det, och jag hann inte mer än till första raden innan allt brast och jag fick tvinga mig själv att läsa vidare.

Jag har inte kunnat tänka på det överhuvudtaget sen det hände. Inte överhuvudtaget. Så fort hans namn eller någon minnesbild av honom, eller - allra värst - en minnesbild från hur det var, DÅ, har dykt upp i huvudet på mig så har jag, bokstavligt talat, SLAGIT bort tanken ur huvudet, TVINGAT mig själv att tänka på något annat för att inte det där svarta hålet ska kunna ta över.

Trots att jag faktiskt sitter här och ska skriva om det så slår jag bort minnesbilderna från hur det var, helt enkelt för att jag är så jävla rädd att om jag tillåter mig själv att faktiskt känna efter exakt hur oerhört ont det gör så kommer jag inte kunna sluta gråta.

Jag vill få bort den reflexmässiga instinkten att slå bort honom ur huvudet hela tiden, och jag hoppades på lite closure genom att skriva om det, men jag inser nu när jag sitter och skriver och gråter att jag inte tror att skrivandet kommer hjälpa, inte den här gången.

Jag känner mig så fruktansvärt skyldig. Och jag ångrar mig så, jag ångrar mig så vansinnigt mycket att det känns i varje fiber i min kropp, jag ångrar det så mycket att jag vill ta tillbaka det ta tillbaka det ta tillbaka det ta tillbaka det, jag önskar så mycket att jag kunde ha det ogjort och bara kunna ha honom kvar här hos mig, trots allt jobb och allt stök, jag önskar önskar önskar att jag inte gjort det så han fanns kvar här i mitt liv.

Det hade gått. Det gick ju så pass länge. Jag valde den fega vägen ut, jag föll för påtryckningar, för tanken på ett lättare liv, jag valde FEGT utan en tanke på hur det skulle kännas efteråt.

Han är inte ens begravd än, och det smärtar mig också, mer än jag kan beskriva i en jävla blogg. Jag fick hans aska för över ett och ett halvt år sen, och jag har inte ens kunnat visa honom den respekten att faktiskt begrava honom, av den enkla anledningen att jag helt enkelt inte klarar av det. Jag klarar inte av tanken på att det faktiskt är slut, att det inte finns någon återvändo, att han aldrig kommer tillbaka.

Det låter helt vansinnigt, men jag har fortfarande inte riktigt fattat att det faktiskt är över. Jag satt där på veterinärmottagningen, höll i honom, kände honom dö, och det var så vidrigt att jag inte förstår hur jag kan skriva om det i detta nu, jag var helt ensam om det gräsliga i att se min mest älskade vän i detta liv försvinna bort, och jag kan inte ens skriva om det så att ni ska förstå hur fruktansvärt det var och fortfarande känns.

Jag gråter så att jag inte ser skärmen nu, men det är ingen förlösande gråt, det gör inte att det känns bättre, att sätta alla dessa känslor på pränt hjälper inte som jag trodde att det skulle göra, det gör inte att jag får distans till det hela. Någonstans tror jag heller inte att man kan tvinga sig själv till att sörja och få distans, det kommer av sig själv när det kommer, och jag får nog leva med att slå bort de här tankarna i flera år framöver.

Alternativet är att gråta ofta, för ofta för att jag ska orka med det. Jag löser inte det här genom ett enda blogginlägg, det tar inte bort smärtan, skulden, skammen. Under rubriken vad man mest ångrar i sitt liv kvalar det här in, långt före alla andra petitesser, och jag kan inte se att jag ska kunna komma över det på mycket mycket länge, om ens någonsin.

Funkade inte. Bäst jag ger mig på bag-in-boxen också. Annars kan jag ju alltid jobba lite mer.

Seriöst, mitt liv ÄR väl en liten pärla av lycka och harmoni?

Åh gudars vad jag har tråkigt! Precis alla mina bloggar på listan har jag läst redan, och internet har blivit för litet. Jag hatar vintern.

Hade igår en diskussion med pojkvännen om respekt och omtanke; i förlängningen av att man ska försöka göra den andra personens liv så behagligt som möjligt.

Nyss visade han att han till fullo förstått innebörden i det jag försökte förmedla, genom att komma hem mitt i natten och föra diverse oväsen och väcka mig, bara för att hämta sin dator och åka igen.

Det känns fint att mina önskemål blir så väl emottagna. Nu ska jag ägna mig åt att försöka somna om igen.

Jag tror att det är dags att dricka upp resten av det där dyra vinet nu. Känns rätt liksom.

Ska nog halsa direkt ur flaskan.

Årets första dag. Så som denna dag blir kommer AAALLA andra dagar på året bli.

Idag har jag alltså: ridit, jobbat, varit arg på pojkvännen. Och har mens.

Låter som att 2011 kommer bli TOPPENSPÄNNANDE! hörnini?!