Igår var F och jag på terrängträning = typ det roligaste man kan göra här i livet. Trots kylslagna grader och ihållande regn, så kunde vi inte mer än titta på varandra innan vi bröt ut i varsitt stort leende. Hästarna tycker också att det är superkul, att få rejsa runt på ett stort fält och hoppa stockar och andra mysko saker, tjoho!

Glädjen och adrenalinet pumpade, och trots att vi åkte innan fem och kom hem vid elva, så var jag inte trött, utan bara glad och lycklig och längtade efter Nitton.

Så gick jag hem i min ensamhet och möttes av:

* Fullständigt nersläckt hus, inte ens en liten lampa tänd så jag ser var jag går.
* Dörren till nyckelskåpet på vid gavel för tusende gången, det är tydligen en vääldigt tung dörr.
* Den rena tvätten (hans tvätt) som JAG tvättat, hängt upp och tagit in, men inte hunnit sortera undan stod fortfarande i sin korg i hallen.
* Hans handduk hängde på samma plats som den alltid gör, varpå jag vareviga morgon får flytta tillbaka den till badrummet.
* Kläder i en hög i hallen.
* Disken jag diskat stod fortfarande kvar i diskstället.
* Snusk i diskhon jag tidigare gjort ren.
* En tom skål som tidigare innehållit något som skulle eldas stod kvar vid vedspisen.
* Papper liggandes på vedspisen, som var igång, trots brandrisken.
* Kranen i badrummet står och droppar IGEN.
* Datorsladden sitter kvar i uttaget trots att den blir så varm att brandrisk föreligger och vi kommit överens om att den alltid ska dras ut.
* Handfatet smutsigt och fullt med hår.
* Bara lagat mat till sig själv.
* Diskbänken full med smulor och brödet kvar ute.
* Min säng (ja och hans också då) som jag lämnat obäddad på prov fortfarande obäddad.

Visst. Var för sig, ingen big deal. Allt tillsammans, och särskilt allt tillsammans för hundrafemtionde gången - stor jävla deal. Jag blir liksom bara så TRÖTT. All energi försvinner, all glädje försvinner, och så har jag liksom att välja på att antingen göra det själv, säga till honom att göra det, eller strunta i att det ser ut som det gör. Alternativ tre ÄR inget alternativ. Jag är inte så hysterisk på att städa längre, heller inte samma pedant som jag brukade vara (kanske fördelen med mörkare golv), men jag tycker faan att man kan plocka in sina rena kläder om någon annan tvättat åt en, eller ställa in smutsiga skålar i diskmaskinen direkt osv.

Jag skulle kunna tvätta BARA min tvätt och låta honom sköta sig själv, men för det första är det verkligen INTE sån jag är, och för det andra så är det inte sånt ett förhållande går ut på.

Och visst, en del av mig fattar ju att det måste vara såhär, för att för det första är han knappt mer än tonåring, och för det andra kommer han från ett hem där mamman gjorde all (säger ALL) markservice. Han har inte bott själv, inte bott hemifrån innan, inte behövt SE såna här saker. Utan krav heller ingen inlärning. Men en annan del av mig tycker liksom att sånt här är så sjukt jäkla SJÄLVKLART, liksom hur svårt kan det vara att stänga dörren till nyckelskåpet? Det är ju bara något man GÖR, oavsett ålder?

Jag tycker, ärligt talat, inte att det är så mycket jag begär. Jag vill att han ska se när det är stökigt själv (stökigt per se hinner det för övrigt sällan bli, jag plockar ju varje dag eftersom jag jobbar hemma), kanske dra fram dammsugaren på eget bevåg, göra ren handfatet när han SER att det är smutsigt, torka ren diskhon när han lagat mat, flytta tillbaka den jävla handduken själv någon gång.. det ÄR väl inte svåra saker? JAG tycker i alla fall inte det.

Och ja visst, jag jobbar hemma på dagarna, och oftast jobbar jag inte ens åtta timmar, han å andra sidan åker sex och kommer hem fem nu när han har jobb, men det har han haft i två veckor, och jag VÄGRAR hamna i den uppdelningen att bara för att jag jobbar hemma så ska jag även göra allt annat också. Liksom, huset är på 80 kvadrat, det är inte svårstädat direkt.

Jag menar att om det BARA vore dörren till nyckelskåpet skulle jag strunta helt i det, SÅ jobbigt är det inte för mig att ge den en knuff när den står öppen, men nu är det bara den extra lilla grejen som gör allt annat så himla mycket mer irriterande.

Min gynekolog (av alla människor) sa en gång som svar på en fråga att ett bra sexliv uppnås först när kvinnan känner sig uppvaktad. Och det ligger något i det, för vem känner sig sexig när man samtidigt agerar gnällkärring?

Scenario 3: Rådjurshelvete knallar fram från bakom vedboden, jag rycker upp hund i fönstret, hetsar lite, skickar ut honom genom dörren, springer tillbaka till fönstret för att se på.. och hund kutar raskt mot vedboden and beyond, medan fästingbäraren snabbt springer åt andra hållet, fullt synlig för alla utom hund som har noll koll.

Japp, det går bra det här.

Jag kan ju kanske passa på att förekomma upprörda kommentarer med att hund inte får jaga annars, inte springer lös hur som helst i skog och mark annars, stannar vid tomtgränsen om jag skickar honom efter ett rådjur, kommer garanterat inte ikapp dem, och skulle förmodligen försöka leka med dem som han gör med sällskapsshettisen om han kom nära. Gårdagens incident visar ju att han inte är så hemskt intresserad av att jaga dem egentligen.

Ååh, det bara KLIAR i fingrarna efter att få skriva ett inlägg som det bara ryker om. Problemet är att jag inte vet om det är äkta eller inte. Om det ÄR äkta är det så öppet mål att det nästan är olagligt at såga det, om det INTE är äkta är det stor, STOR humor.

Och jag kan inte skriva mer just nu, för jag har så mycket jobb att göra, men jag längtar efter det så mycket att jag satt och hoppade på stolen medan jag petade i mig frukosten.

Jag pratar om det här, som lagt in en helsidesannons i dagens SvD, om man nu kan kalla det annons, betalat debattinlägg är väl snarare korrekt beskrivning. Det är långt. Det är rörigt. Det är osakligt. Det är konservativt, gnidet, gubbigt, bakåtsträvande, orättvist, sossigt, men framförallt är det så sjukt jävla kul! Det retar mig att jag inte kan hitta själva artikeln någonstans och länka till den. Eller skriva om den mer nu!

Aarrgghh!

Scenario ett (utspelas dagligen): Rådjur på tomten, jag rycker upp hund i fönstret, visar rådjur, öppnar dörren, bussar honom på rådjur, rådjur ivägjagade (de ska lära sig veta hut de satans loppbärarna, i år ska de inte komma åt en enda tomatplanta!).

Scenario två: Hund får grisöra, hund äter hälften av grisöra, hund gnäller och vill ut för att begrava resten av grisöra, matte öppnar dörren, hundfan går ut och lägger sig vid husknuten för att i alla fall äta resten av grisöra.

Tio meter från husknuten står ett loppigt as och äter fromt av sly (men det kunde lika bra varit tomater eller tulpaner, helvete!). Hund vänder på huvudet, tittar på rådjuret, och fortsätter tugga på grisörat, till och med när jag schasar iväg eländet så det springer.

Vi får börja om från början tror jag.

Efter en och en halv dags galet intensivt jobbande (ett av företagen blir uppköpt och en Due Diligence genomförs - alla ekonomers mardröm, samtidigt som jag försökt utföra någon form av löpande arbete mellan telefonsamtalen. 37 stycken igår, ja jag räknade), är jag nu stolt över att meddela att min inkorg är - tada! TOM!

Klapp på axeln till mig.

Det intensiva arbetandet, då jag helst skulle utföra tre saker samtidigt, och där telefonen ringde så fort jag lagt på, fick tillbaka den där stressklumpen i magen som jag hade konstant under mitt förra jobb. Och så tänkte jag tillbaka hur det egentligen var, och mindes att den där stressklumpen, och det där stressjobbandet, mellan 12-16 timmar om dagen, det höll jag på med i flera ÅR. Hur fan orkade jag? Här har jag åtminstone chansen att ta med datorn ut på förstutrappen, eller ta en paus närhelst fan jag vill (om det inte ringer..), jag kan ta med telefonen och gosa med hästarna, men framför allt: när jag är klar, är jag tamejtusan KLAR också.

Hur som helst, det om det, och nu till sjukt hästnördig bit:

Igår hade jag hopplektion igen, varannan vecka tränar jag tillsammans med en trettonårig kille som har haft en ponny, men vars mamma driver småskalig uppfödning av hopphästar, och nu har de fått tillbaka ett utlånat sto för att eventuellt betäcka henne nu i maj. Detta är en häst som gått hoppning på elitnivå tillsammans med en duktig ryttare som rider alla mammans hopphästar för utbildning.

Förra gången tyckte mamman att killen red lite vårdslöst ("Det är ingen ponny du har där!"), och tyckte att han skulle minsann rida en häst som min häst någon gång, för att känna på hur det var att inte bara åka häst. Vi kan byta? tindrade jag, och så blev det bestämt.

Så igår, mina hästkunniga vänner, satt jag på ett tioårigt sto med meriter från svår hoppning, som hoppade som en blandning mellan en katt och en köttbulle, som flyttade sig, vände, bytte galopp för tanken, och som sööööög sig fast i hindret som en liten målsökande missil. Nämnde jag att hon är värd strax under en miljon..?

Oh sweet lord, vilken jävla känsla! Vilken jävla HÄST! Jag kommer aldrig sitta på något liknande igen, det var något alldeles utöver det vanliga. Jag storflinade för mig själv hela tiden som jag satt på henne, OCH hela vägen hem. Till och med Nitton fattade nog att det var något alldeles särskilt med den där hästen.

Efter halva lektionen bytte vi tillbaka, för vi ska båda tävla nästa helg (samma tävling, samma klasser.. tror ni man har en chans eller, jäkla lyllos till kille). Jahapp liksom. Visst är min häst finast och allt det där, men alltså.. ja.. han är lite av en kamel.

Oh well. När jag blir rik..

Kamelen solar sig mellan klasserna under förra helgens dressyrtävling.

Åh gud, att försöka förklara en balansrapport för någon som inte FATTAR en balansrapport! Så sjukt galet jävla fucking helvetes satans skitjobbigt!!

Jag är så sjukt jävla pedagogisk och ÄNDÅ fattar han inte. Och låt oss för ALL del skjuta budbäraren...!

-----

Jag dör. Jag DÖR. Seriöst. Över en halvtimmes snack nu och fortfarande är lampan släckt.

Snö! Snö var det här! Snö till högstbjudande! Jag är färdig med den, behöver den inte längre. Anyone? Anyone?

Ska bli väldigt intressant att se om den ligger kvar hela maj ut. Någon form av rekord är det i såna fall. Jag har större högar kvar från plogandet av gårdsplanen..

Nä, inget särskilt hände under lastandet av ett styck racerbil. Mer än att förardörren gått i baklås och vägrade öppnas, och det är väldigt svårt att stå utanför en liten bil och styra upp den på en ramp medan man samtidigt puttar på om man inte når ratten. Så Nitton fick vinscha upp honom medan jag satt i och vrålade var femte sekund på honom att han skulle kolla däcken så den inte åkte av rampen. Mer spännande än så blev det inte.
Jo, förresten, när vi kom hem så hade även den andra dörren gått i baklås, och bakluckan också, och det satt en växel i så vi kunde inte putta bilen av släpet med handkraft, så Nittons pappa fick hämta en av de gula maskinerna och slita ner bilen från släpet.

Så, det ska bli VÄLDIGT spännande att se hur Nitton tänker få igång bilen utan att faktiskt komma IN i 1, bilen och därmed 2, under motorhuven.

Mitt förslag, kofot, röstades ner, så nu tvår jag mina händer.

Och igår visade livet på landet sig från sin allra värsta sida. En plusgrad, snålblåst så gödseln blåste ur kärran och tillbaka på mig, och snöblandat regn, som Yr.no så finurligt kallar "sludd", typ årets bästa ord hittills, låt oss alla börja använda det, eh? För att toppa det hela spred grannen koskit på åkern bredvid stallet, och när jag skulle hem igen så blåste det så det var svårt att gå. Riktning från nämnda åker, givetvis.

Å andra sidan luktar koskit bättre än avgaser, och jag tar hellre snålblåst över åkrar än runt höghus.

Idag ska jag till Stockholm och fara runt igen (fem inbokade möten på totalt en dag, effektivitet is the shit). Räck upp handen alla som tror att det kommer välla blogguppslag över mig precis hela dagen?

Men idag har jag med mig dator, hah! Och trådlöst internet, hah! Jag kan blogga (hemska ord), precis när som helst.

Och, dessutom, så åker jag till Stockholm med ett styck bilkärra på släp, på vilket ska lastas min lilla svarta racerbil som stått och sett ledsen och okörd ut de senaste.. ja, alldeles för många åren. Den ska Nitton ha som projektarbete. Sen ska vi rejsa runt på skogsvägarna så gruset sprutar. Om vi får igång honom, Marvin heter han.

Så alltså, med lastandet och körandet kan ju precis vad som helst hända. Fast bilkärran går å andra sidan enkelt ner i Globens garage. Dit jag förvisso inte ska med den, men ändå.

Våren är här. Jag har nätshoppat hem elva nya klänningar. Nu undrar ni kanske: får människan aldrig nog med klänningar?

Svaret på det är: nej.

-----

Edit: Det var faktiskt LÄNGE sen jag shoppade klänningar, så det så.