Igår var F och jag på terrängträning = typ det roligaste man kan göra här i livet. Trots kylslagna grader och ihållande regn, så kunde vi inte mer än titta på varandra innan vi bröt ut i varsitt stort leende. Hästarna tycker också att det är superkul, att få rejsa runt på ett stort fält och hoppa stockar och andra mysko saker, tjoho!

Glädjen och adrenalinet pumpade, och trots att vi åkte innan fem och kom hem vid elva, så var jag inte trött, utan bara glad och lycklig och längtade efter Nitton.

Så gick jag hem i min ensamhet och möttes av:

* Fullständigt nersläckt hus, inte ens en liten lampa tänd så jag ser var jag går.
* Dörren till nyckelskåpet på vid gavel för tusende gången, det är tydligen en vääldigt tung dörr.
* Den rena tvätten (hans tvätt) som JAG tvättat, hängt upp och tagit in, men inte hunnit sortera undan stod fortfarande i sin korg i hallen.
* Hans handduk hängde på samma plats som den alltid gör, varpå jag vareviga morgon får flytta tillbaka den till badrummet.
* Kläder i en hög i hallen.
* Disken jag diskat stod fortfarande kvar i diskstället.
* Snusk i diskhon jag tidigare gjort ren.
* En tom skål som tidigare innehållit något som skulle eldas stod kvar vid vedspisen.
* Papper liggandes på vedspisen, som var igång, trots brandrisken.
* Kranen i badrummet står och droppar IGEN.
* Datorsladden sitter kvar i uttaget trots att den blir så varm att brandrisk föreligger och vi kommit överens om att den alltid ska dras ut.
* Handfatet smutsigt och fullt med hår.
* Bara lagat mat till sig själv.
* Diskbänken full med smulor och brödet kvar ute.
* Min säng (ja och hans också då) som jag lämnat obäddad på prov fortfarande obäddad.

Visst. Var för sig, ingen big deal. Allt tillsammans, och särskilt allt tillsammans för hundrafemtionde gången - stor jävla deal. Jag blir liksom bara så TRÖTT. All energi försvinner, all glädje försvinner, och så har jag liksom att välja på att antingen göra det själv, säga till honom att göra det, eller strunta i att det ser ut som det gör. Alternativ tre ÄR inget alternativ. Jag är inte så hysterisk på att städa längre, heller inte samma pedant som jag brukade vara (kanske fördelen med mörkare golv), men jag tycker faan att man kan plocka in sina rena kläder om någon annan tvättat åt en, eller ställa in smutsiga skålar i diskmaskinen direkt osv.

Jag skulle kunna tvätta BARA min tvätt och låta honom sköta sig själv, men för det första är det verkligen INTE sån jag är, och för det andra så är det inte sånt ett förhållande går ut på.

Och visst, en del av mig fattar ju att det måste vara såhär, för att för det första är han knappt mer än tonåring, och för det andra kommer han från ett hem där mamman gjorde all (säger ALL) markservice. Han har inte bott själv, inte bott hemifrån innan, inte behövt SE såna här saker. Utan krav heller ingen inlärning. Men en annan del av mig tycker liksom att sånt här är så sjukt jäkla SJÄLVKLART, liksom hur svårt kan det vara att stänga dörren till nyckelskåpet? Det är ju bara något man GÖR, oavsett ålder?

Jag tycker, ärligt talat, inte att det är så mycket jag begär. Jag vill att han ska se när det är stökigt själv (stökigt per se hinner det för övrigt sällan bli, jag plockar ju varje dag eftersom jag jobbar hemma), kanske dra fram dammsugaren på eget bevåg, göra ren handfatet när han SER att det är smutsigt, torka ren diskhon när han lagat mat, flytta tillbaka den jävla handduken själv någon gång.. det ÄR väl inte svåra saker? JAG tycker i alla fall inte det.

Och ja visst, jag jobbar hemma på dagarna, och oftast jobbar jag inte ens åtta timmar, han å andra sidan åker sex och kommer hem fem nu när han har jobb, men det har han haft i två veckor, och jag VÄGRAR hamna i den uppdelningen att bara för att jag jobbar hemma så ska jag även göra allt annat också. Liksom, huset är på 80 kvadrat, det är inte svårstädat direkt.

Jag menar att om det BARA vore dörren till nyckelskåpet skulle jag strunta helt i det, SÅ jobbigt är det inte för mig att ge den en knuff när den står öppen, men nu är det bara den extra lilla grejen som gör allt annat så himla mycket mer irriterande.

Min gynekolog (av alla människor) sa en gång som svar på en fråga att ett bra sexliv uppnås först när kvinnan känner sig uppvaktad. Och det ligger något i det, för vem känner sig sexig när man samtidigt agerar gnällkärring?