Loservarning

Jag MÅSTE verkligen handla. Det finns liksom INGENTING hemma. Är det inte SJUKT irriterande med alla dessa stora bokstäver?

Jag borde handlat för länge sen. Jag har gjort annat istället. En del.. var konstruktivt. Annat inte.

Jag kan nog inte räkna storstädandet till konstruktivt eftersom det är mycket lite poäng med det när man har tre hundar i huset och det är blött ute.

Men jag måste alltså handla. Nu. Annars måste jag göra det imorgon, men då får jag ingen frukost innan, eftersom det alltså inte finns något hemma.

Hundmat finns det iofs.

Men vem fan åker och handlar en lördagskväll? Är det inte lite patetvarning på det? Yes, jag är singel, det ser du på mina varor (vitlökskorv), and in no hope of getting hooked up tonight, eller ens gå ut ikväll (jag sa ju vitlökskorv). Jag ska bara sitta i soffan med mina hundar hela kvällen alldeles ensam (nåja) och käka vitlökskorv.

Yes, jag är lite bitter ikväll.

En ny generation

Min bästaste bästa vän håller på att föda barn. Eller, jag vet inte om hon föder barn just precis nu, men det är ganska troligt med tanke på hur långt gånget det var sist jag pratade med henne.

När hon berättade att hon var gravid blev jag så glad att jag hade börjat gråta om det inte var för att sånt gör vi minsann inte. Nu nöjde jag mig med lite fukt i vrårna. Folk, vänner och bekant har naturligtvis berättat för mig tidigare att de väntar barn, och jag har blivit glad för deras skull, men aldrig på det här viset. Visst är hon min bästa vän, men det här var speciellt. Det känns ungefär som att jag är släkt med barnet (flickan, tror jag, men jag har sällan rätt), som att jag ska bli moster snart. Jag vill ta den här lilla varelsen och "lära'n allt jag kan".

Det får mig också att känna mig vuxen. Lite grann. Mer än förut i alla fall. Min generation, håller på att skapa en NY generation. Det är ganska ofattbart.

----

Uppdatering: Hon fick en liten pojke imorse, klockan sju. Lilla killen, jag lovar: I will always have gum.

Reseproblem

Upp fyra imorse för att skjutsa mamma till Arlanda. Much good that did när hon tappat bort sitt pass. Så nu sitter jag här på jobbet, alldeles för tidigt. Utan snus och frukost försmäktar jag på detta öde kontor.

Upplysningen

Autentisk konversation med snubben som har hand om utebelysningen på kommunkontoret:

Klockan är halv två på eftermiddagen.

- Hej. Du, det är så himla mörkt ute, kan ni inte tända belysningen?

- Mörkt? Men solen lyser ju?

- Jamen ni kan väl tända den så man ser var man går?

- Vi kan väl inte tända belysningen halv två på eftermiddagen heller, hur skulle det se ut, det kostar ju en massa pengar!

- Jaså. Varför är den på just nu då?

- ....

Ja, när det inte hjälper att ringa och klaga varje gång belysningen är på hela dagarna (händer ungefär 3 gånger i månaden, det var någon som räknade ut att det kostade 80 000 om dagen - om det är sant vet jag inte, men det är fan inte gratis iaf), så får man ta till andra medel.

Kort sagt

Jag har på mig ett litet linne idag. Ja, inte bara det förstås, utan även en hel massa annat, eftersom den här globala uppvärmningen är så satans kall, men underst har jag det.

Och, det har jag för att det har en sån söt kant som kan sticka upp i v-ringningen på den tjocka tröja jag också bär.

Linnet ifråga inhandlades för massor av år sen. Jag vet att jag hade det på en semester i Grekland, för jag minns att jag strippade det av mig på bygatan när en insekt kröp innanför det. Vi pratar alltså om ett klädesplagg jag bar ENBART. Och var SNYGG i. Det slutar ca tre centimeter ovanför naveln.

Så jag visade syster det idag, "minns du" osv.. "tänk att man hade PÅ sig sånt här" osv..

Varpå mamma inflikade "Jamen så var du inte trettio då heller".

Stick in kniven bara, gör det.

Misär!!

Något är fel..

..jättefel. En Nobelpristagare som jag inte bara har hört namnet på utan tom. LÄST!

Visserligen inte The Golden Notebook, men iaf Particularly Cats, The fift child och Rufus.

Fattar ni! Fattar ni hur uråldrig det gör mig?!

Tragik!!

Kylslagna lögner

Minusgrader. Fy fan. Skrapa rutorna. Fy fan.

Låt oss rekapitulera året:

Januari/februari: Mitt minne sträcker sig inte så långt bak, men kallt var det iaf.

Mars: Kallt och snö, med undantag för en enda ljuvlig vecka i slutet med sol och värme. Jag vill minnas att det var då allt det här tjatet om miljön började i media.

April: Kallt, blåsigt, och snö så man inte kunde få av vinterdäcken.

Maj: Satans kallt.

Juni: Satans kallt, med undantag för en dryg vecka. Som inte var veckan runt midsommarafton, för då var det satans kallt.

Juli: Satans kallt, och regnigt.

Augusti: Satans kallt, med undantag för TVÅ ljuvliga, kvava veckor.

September: Satans kallt, fast sol.

Oktober: Snö och minusgrader den 11e.

Så nästa person som säger något om fucking jävla global UPPVÄRMNING ska jag kväva med min termometer.

...2

Wehey!! Lite positivt blev det i alla fall, för jag är REDAN färdig med allt jobb, och då har jag alltså TVÅ hela timmar alldeles för mig SJÄLV innan hundkursen börjar.

LYX!

...

Jag som tänkte skriva ett positivt inlägg idag.. men jag är inte ett dugg positiv känner jag.



Äh skit samma, pessimismen är här för att stanna.

En jobbfråga till

Okej. Så här är det: Jag har ett extrajobb vid sidan av med ett antal kunder. En av dessa kunder tjänar jag riktigt bra på, men det är väldigt krävande psykiskt. Dvs jag får skulden för när det inte går så bra för företaget, och det är underförstått att det är jag som bokar fel, kanske tom med flit. VD:n ringer säkert 10 gånger om dagen, på alla dygnets timmar - klockan 20,15 en söndag kväll är ingen ovanlighet. Det är just nu så att jag drar mig för att svara när han ringer, för jag har gjort en månadsrapport åt honom och jag vet att jag kommer få skulden för att det är negativt och jag vet att han kommer ringa tusen gånger idag med konstiga frågor som jag inte kan svara på för jag sitter ju på mitt "riktiga" jobb just nu och kommer inte åt hans filer.

Så då är frågan om det är värt de där visserligen riktigt bra extrapengarna, men gå runt med en klump i magen större delen av tiden, eller om jag ska säga åt honom att han borde vända sig till någon annan, för jag kan inte uppfylla hans krav?

Han är alltså medveten om att jag har detta vid sidan av, vi har kommit överens om att jag är tillgänglig för dem mellan två och fem varje arbetsdag, och jag har tidigare förklarat för honom att han måste hålla sig till de tiderna när det var riktigt jobbigt en period. Han lugnade ner sig med ringandet då, men nu är det värre än någonsin.

Om jag inte svarar, eller om jag mailar och skriver att jag inte kan svara just nu så får jag elaka små sms istället.

Vad skulle ni göra?