Nä vet ni vad, paintball var visst roligt som vanligt, och oerhört träningsvärksframkallande i lår och rumpa (on behalf of springa nerhukad i tät undervegetation i cirka två timmar), men några incidenter som involverade Nittons öra blev det icke. Mest för att vi var på samma lag.

Det lag som vann alla utom en omgång, och som medförde att jag bara blev skjuten en gång.

Fast det beror på hur man räknar. Jag och en lagkamrat arbetade tillsammans för att nedlägga en fiende som stod på andra sidan en stor sten. Med fara för livet rusade jag efter honom runt stenen, allteftersom min lagkamrat, som vi kan kalla Henrik, eftersom han heter det, beströk honom med spärreld. Ett par skott senare var saken biff och vi hade vunnit igen, Henrik var dock så hög på adrenalin att han ville skjuta mer, och valde därför att istället skjuta lite till. På mig.

FYRA GÅNGER!

Mental note: Få Nitton att säga upp bekantskapen med dylika smågangstrar.

Jag sköt faktiskt Nitton i huvudet sen under sista omgången, för då var det alla mot alla. Utom jag och F som gaddade ihop oss högst upp på berget med ryggarna mot varandra. Nitton sköt inte mig, fast han kunde. När jag frågade varför sa han att han kunde ju inte skjuta på MIG.

Nehej. Vekling.