Mamma och pappa är alltså hemma över julen, och då även deras två hundar. Den minsta är ny, åtta månader och helt bedårande.

Fast nämnde jag åtta månader? Hörselförmåga selektiv som en politikers under presskonferens, och med ständigt ihopklickande tänder. Ihopklickande runt en av de två andra hundarna mestadels.

Min lilla hund är givetvis i extas över inte bara en, utan två vänner att leka med, han har blivit lite ensam som ensamhund, han är nog egentligen en parhäst. Men ibland blir åtta månader för mycket att tas med, vilket har lett till att han blivit en enorm knähund de senaste dagarna. Nog för att han gärna sitter i knät annars också, då av någon anledning helst när han precis varit ute och blivit blöt. Gärna i kombination med att jag försöker läsa tidningen.

Så nu har vi precis varit ute på promenad, alla hundar är dyngsura och uppspelta, och åtta månader är tydigen väldigt jobbig. Så himla jobbig att min lilla hund till och med tyckte det var mödan värt att kliva upp på mitt skrivbord och ställa sig i vägen för skärmen och droppa ner mitt tangentbord ifall jag inte tidigare fattat att nu ville han verkligen, VERKLIGEN sitta i knät.

Det fick han inte, så nu står han under skrivbordet och pressar sig mot mina ben och droppar på mina strumpor istället. Allt ackompanjerat av en lidande min. Åtta månader har dock somnat.