Idag har här varit tio grader kallt, klarblå himmel, strålande sol, och två decimeter gnistrande, alldeles ren snö.

Nu är här en aning kallare, i stort sett full måne, och ljus som om det vore en gråmulen tisdag i Stockholm. Man ser allt utan lysen, och det gnistrar som diamanter bara du rör huvudet.

Det är så vackert att det gör ont i mig, och lite gör det ont för att jag inte kan dokumentera det hela på bild (för det fastnar inte i min kamera), och få er att fatta jag jag BOR här.

HÄR, mitt i allt det vackra, i stillheten, ensamheten och tystnaden, BOR jag. Här där jag känner mig så hemma att hela min kropp ler när jag kommer runt kurvan och ser huset, och ljuset och värmen.

Det här är jag. Min trygghet och mitt hem.

Fattar ni att jag till och med saknar ord att beskriva för er hur det känns att vara så hemma?

JAG, saknar ord.