Åh ångesten, ångesten, som följt mig sen igår kväll, genom den sömnlösa natten, och eskalerade rent fysiskt i takt med att jag klev uppför trapporna på jobbet, den är av ett sånt slag att om ni kunde se in i min hjärna så skulle ni samtliga läsare flyga hit med Prozac och svala händer att lägga på pannan.

Så nu sitter jag här och försöker intala mig själv att det kommer gå lysande, för det är bara tretton dagar kvar, och jag har fortfarande komp kvar att ta ut, men som chefen betedde sig innan jul så vet jag, bara VET att det kommer bli ett litet helsicke.

Jag som lyckades totalt med konststycket att inte tänka ett endaste dugg på jobbet under ledigheten!

Det kändes lite bättre där ett tag när jag sa till mig själv att om det blir för jäkligt så kan jag alltid bli "sjuk" ett par dagar (jag får ju ändå ut en maxad semesterersättning på slutlönen), men det gick snabbt över eftersom jag insåg att det skulle andra få lida för (främst assistenten), och trots att jag inte är främmande för att ta ut en sjukdag här och där i egenhälsans tecken så har jag även ett överlämnande att göra, som ska skötas snyggt, och jag ÄR bara inte en sån person som kan strunta i det eller göra det slarvigt. Jag SKA ju förmodligen dessutom få referenser härifrån någon gång i framtiden.

Men det är klart, går allt över styr så blir jag ju sjuk. Jag känner mig redan lite matt faktiskt, haha.

Så nu är ert jobb att komma med små tips som hjälper mig genom dessa tretton dagar som är kvar. Jag menar, vi har väl alla suttit på shitty jobs och velat komma därifrån, eh?