"Hur det gick utför med världen", eller

"Min chefs oförmåga att anställa bra folk".

Jo, för att vi har ju blivit av med den patetiska ursäkten till assistent nu, och hence anställt en ny. I samma veva går det bra att konstatera att jag var en lyckträff vad hennes personkännedom beträffar (och alltså att JAG är det bästa hon anställt, rent objektivt vill säga, vilket osökt får en att ytterligare ifrågasätta kvaliteten på resten).

Ok, min assistent är bra, men det beror till stor del på att det är jag som lärt upp henne, och att jag fortfarande var positivt inställd till tanken på nyanställda när hon kom (ja, hon är trevlig också).

Jag har ännu inget att säga om den här nyas arbetsförmåga (vilken dock, även i alla värsta fall, kommer överstiga den gamlas med minst ett par hundra procent, förutsatt att hon inte drabbas av något som kräver sjukhusvistelse), men däremot har jag desto mer att säga om hennes personlighet.

Jag ska inte säga allt, jag ska bara nöja mig med att konstatera att min chef tycks vara högeligen förtjust i att anställa surkärringar. Det går BRA att sticka in huvudet på morgonen när man kommer och säga hej till mig. Det är iaf trevligare så än att komma in, försöka kopiera något, inte lyckas (eh?!), och låta dina första ord till mig vara "Du tror inte att du kan hjälpa mig lite med det här?".

Jag hjälpte inte. Ser jag ut som skrivarexpert bara för att jag sitter bredvid?

Det går även bra att svara i telefon åtminstone varannan gång. Det ÄR inte svårt, det funkar precis som hemma, jag lovar. DU är assistent, DU svarar i telefon. JAG är inte assistent, JAG får relevanta samtal vidarekopplade till mig. Det finns en anledning till uppdelningen, andelen kvalificerat jobb, och att jag har högre lön än du.

Sådär, och när dagens beska är ur mig ska jag sätta igång med mitt, kvalificerade, jobb.