Så fort jag har en tid att passa så blir jag stressad. Det spelar ingen roll att tiden, som idag, är halv tre, och att klockan nu är halv tolv, och jag gick upp halv nio, och inte har ett skapandes grand att göra innan dess. Jag blir stressad ändå. Och då är det viktigaste jag ska göra idag innan halv tre att duscha.

Jag blir iofs stressad när jag INTE har några tider att passa, och INTE har något speciellt att hinna med. Då måste jag hitta på något att göra, och hitta på en tid att göra det innan. Som igår kväll, hade jag nada måsten att hinna med, utom att köpa kräftstjärtar åt Mitra. Då var jag tvungen att bestämma mig för att göra det klockan sju, och när sen ICA inte hade dem, och jag var tvungen att köra fem minuter längre bort till Konsum, så var jag stressad när jag kom hem för att det tagit så mycket extra tid.

Jag har iaf talat om för chefen att jag vill jobba 60% när vi blir av med den mest krävande kunden (som vi sa upp för att jag vägrar jobba med dem mer). Vill då jobba 6 timmar om dagen 4 dagar i veckan och vara ledig en dag. Hon muttrade, men jag tror jag kan övertala henne. Använde Ninis argument om att jag ändå drar in mest till firman, och nu när vi slipper Krävande Kunden som går på fast månadspris kommer jag kunna dra in ännu mer, och hon tjänar mer på mig för mindre månadskostnad.

Om jag inte får så måste jag hota med något. Typ säga upp mig. Jag KAN säga upp mig. Och flytta till en småstad. Tanken är mer och mer lockande. Arboga tex. Arboga är fint. Lindesberg är inte fint. Lindesberg består av socialdemokratiska monument ifråga om kommunalhus och vidriga skulptures und alles.

När jag såg Mamma Mia häromkvällen så längtade jag så intensivt efter den sortens liv. Jag gillar mina pengar och mitt konsumtionsutrymme, men jag kan även tänka mig ett sorglöst liv, med pengar som räcker till den dagliga överlevnaden och inget mer, för att jag är på en plats där jag inte behöver mer. Fast till slut kommer jag ändå blir rastlös och vilja vidare, eller åtminstone vilja ut och tävla med den häst jag vill ha, och då behövs mer pengar. Fast vem säger att alla livsval är för evigt?

Om jag inte får jobba 60% så kanske jag ska säga upp mig, ta hunden och flytta till USA och jobba där ett år. Vad har jag som håller mig kvar egentligen? Jag KAN fortfarande. Företaget, visst, men jag kan säkert lösa det. Och om inte kan jag alltid starta ett nytt sen. Jag har alltid landat på fötterna hittills. Vill helst tillbaka till Australien, men det visumet kan man bara få en gång i livet. Kanske går ändå.

Stor skillnad på Arboga och Australien. Men ändå inte, för grundtanken är densamma.