Jag älskar den här tiden på året, den är underbar och oöverträffad. Visst, högsommar och värme i all ära, men de här dagarna.. de här dagarna och nätterna som är så fyllda av förväntan, när man kan skönja förändringen från dag till dag.. den här bräckliga, ljuvliga känslan, och glädjen över solen som tittar fram, när man fortfarande ser strålarna som en ynnest, och inte som en självklarhet. Det är vackert. Och speciellt. Och mycket, mycket svenskt.

Följande skrev jag 12 mars 2002. Jag var 25 år, trodde faktiskt att jag någon gång skulle bli författare, och var mycket pretentiös. Men ändå. Det är ju såhär det känns:

"Nästan plågsamt klart och gyllene viskar solens första leende mot halvslutna ögon och söker sig lojt fram mellan sömniga ögonfransar. Pojken som håller mig i sin famn mumlar halvsovande när strålarna smeker hans bara axlar och stör hans sömn. Jag slår upp ögonen och hälsar den nya dagen med en rysning av förväntan, glider försiktigt ur sängen för att inte väcka honom, och suckar av tillfredsställelse vid åsynen av solkatterna på mitt golv.

Så smärtsamt bräcklig är känslan, men det kvillrar i mig, det brusar i min kropp och susar i mina öron av den sköra glädjen i den varma vindens löften mot min kind.

Hunden springer lös på en nyfödd stig, precis på gränsen mellan torrt och lera, han nosar i vinden och det rycker i hans kropp av alla dofter som frigjorts från snöns envälde. Jag följer efter och sluter mina ögon, och njuter i fulla drag av den ynnest naturen ger mig, som erbjuder mig all världens skönhet i en enda nyutsprucken knopp.

Det doftar varmt, det doftar nytt, och trottoarerna har torkat. Dammet på mina skor betyder en skiftning i årstiderna, så asfaltsbarn jag är. Och i söderlägets skyddade vrå hälsar en krokus tillitsfullt solen.

Den gråklara skymningen dröjer sig kvar, med ett ljus så tydligt att det avslöjar varje gren mot himlen, modigare och modigare för varje dag som går. En enda fågel trotsar det annalkande mörkret och sjunger ut sin glädje över att finnas till, och sätter toner på min egen lycka.

Kylan biter i mina bara fötter när jag står på min balkong i nattens senaste timme, men ändå anar jag förväntan långt borta.. eller alldeles runt hörnet.

Jag förundras över vårt karga lands avskalade skönhet, häpnas över detta underverk som ännu en marsmånad kommer oss till godo.. jublar inom mig över enstaka gröna strån som oförskräckt strävar mot det löftesrika ljuset, och sörjer än en gång över att en av de få människor som i ord lyckades beskriva detta häpnadsväckande har gått ur tiden och aldrig mer kommer låta en liten Ronja avge vårens första glädjeskrik.

Du skönhet, som fyller mig med hänförelse, tack för hoppet, tack för lyckan.. jag är fylld av tacksamhet mot moder natur som väljer att låta oss dela hennes smyckande efter vinterdvalan.

Leendet, som formas på mina läppar när jag hör fåglarna sjunga om det som komma skall, när jag tvingas sluta mina ögon mot solens ljus, när jag andas in värmen, leendet dröjer sig kvar som en bekräftelse på min alldeles privata lycka och glädje – jag finns och jag lever, och jag gör det nu och jag går helt upp i denna lycka för att få njuta av min alldeles egna eufori så länge det bara kan vara.

Det är för tidigt att fröjdas över den ännu onämnbara årstiden; ännu kan vintern koppla ett sista desperat grepp om världen.. men så gud hjälpe mig – fåglarna sjunger, och jag kan inte för mitt liv låta bli att välkomna våren."