Om jag tittar ut genom fönstret nu så är det lika mörkt som en normal juninatt. Helt otroligt. Molnen hänger så långt ner att det känns som att de slickar trädtopparna.

Är det bara jag, eller är den här hösten särskilt tung? Inte för att jag är den som hoppar ur sängen på morgonen precis, men det är just nu så svårt att vakna att det nästan är fysiskt plågsamt. Jag sitter på jobbet mitt på dagen och vill bara sova. Det är långt till skratt och lätt till gråt - rent fysiskt sett.

Någon annan som känner likadant? Anyone? Anyone?