Jaha, så jag har en timme till övers såhär på blanka eftermiddagen, mellan jobb och träning, och stallet. Vad ska man fylla den med då tro i så vackert väder? Jo, jag ger mig ut och springer en runda. WTF har hänt med mig?!

Alltså, åh jag vet att jag tjatar, men jesus vad jag är kär i min nya bil. Ni fattar inte, jag kan alltså börja skratta lite för mig själv av glädje ibland när jag kommer ut och ser den parkerad, bara för att den är SÅ SJUKT JÄVLA SNYGG, så kär är jag i den.

Nu vet ni vart ni ska åka om ni ska göra ingenting.

Kommentar som jag fick nyss till en novell-serie som jag lagt upp på ett skrivarforum på nätet:

"Jag har läst samtliga dina noveller. Du skriver med ett språk som är mycket, mycket bra. Det är sällan man ser en så god språkbehandling. Styckeindelningen i dina noveller gör att de blir mycket lättlästa. När det gäller de tre novellerna 1-3 skulle jag kanske gärna ha läst dem i ett sammanhang, d.v.s en sammanhållen novell. Själva handlingen beskriver du på ett ypperligt sätt. Om det kan glädja dig kan jag berätta att jag gav dig högsta betyg för samtliga, jag tycker att du är mycket bra på det här."

Sällan man ser en så god språkbehandling! Haha, alltså sjukt nöjd med den kritiken!
Mvh Självgod_78

Är helt FULL av små rivsår. Någon som vill ha? Åtta veckor nu, upphittad, ljuvlig, tuff och framåt.

Den eviga frågan om livet, universum och allting är inte alls How many roads must a man walk down, utan Hur många gånger om dagen kan en tvååring rimligtvis "kolla på kossorna".

42

130705

Min nya bil alltså... åååh min nya bil. Jag är så kär i min nya bil att det börjar ta smått löjliga proportioner. Att gå till fönstret flera gånger om dagen bara för att titta på den är ju inte normalt. Att stå och titta på den i fem minuter med ett fånigt leende innan jag ens kliver i den är definitivt inte normalt. Alltså den är så fin. Den är. Så. Fin.

130702

Mental note to self #2: Det skulle inte skada om du borstade håret någon gång ibland.

130629

Mental note to self: du älskar ditt liv. Minns det när du känner för att klaga på något minimalt nästa gång.

Så min häst är hemma nu igen efter ett halvår på rehab. Fortfarande inte frisk, det vore ju för mycket begärt såhär två och ett halvt år senare, men under behandling. I samband med att jag tagit hem henne har jag också bytt stallplats eftersom där vi stod förut och där jag bor nu inte är alldeles kompatibla.

Där jag står nu har jag fullservice, vilket innebär att jag inte behöver göra något alls förutom en kvällsfodring en gång i månaden (som jag kan sälja bort om jag vill, och det vill jag). Det här med att ha fullservice är så oerhört bekvämt (och dyrt) att det gör hästägandet till en barnlek. Jag har dessutom lyckats leta reda på ett fantastiskt trevligt stall, där jag hittills inte kan klaga på en enda grej. Välskött, strukturerat med anställd personal och trevliga ägare.

Hästälsklingen ska enbart gå promenader, tjugo minuter om dagen i koppel. Så det gör vi, och försöker hitta nya slingor att gå varje dag så hon inte ska tröttna (inte direkt ett vanedjur min häst om man säger så).

Jag är nu en notoriskt stressad person. Planerar, fixar, trixar, ältar allt och inget i mitt lilla huvud, har koll på allt, tänker framåt och så vidare och så vidare. I min skalle går allt på högvarv, jämt, så fort jag är vaken. UTOM när jag är i stallet. Utan att ens försöka så är det som att min hjärna slår av när jag är där.

Jag kan inte med ord beskriva hur skönt det är. I stallet bara är jag. Inget annat finns till än jag, stall och häst. Igår gick vi en vända längs med hagarna och när jag kom tillbaka så insåg jag att jag inte hade en aning om vad jag tänkt på under tiden överhuvudtaget. Helt tomt och städat var det i min hjärna. Nu tar inte stallandet så lång tid för närvarande, men det var samma sak förut: två till tre timmars respit ifrån ALLT. Så fort jag landar i stallet så finns inte omvärld eller tidspress (eller ens tideräkning) längre. Det är ren lyx.