Jävla jävla jävla Blogger och ditt förbannade HTML utan logik som gör att jag inte får bort den gamla bilden om jag inte använder ett gränssnitt från finska vinterkriget.

Är det bara jag som designen ser helt knasig ut för? För mig är det bara en liten ruta i mitten. Skit samma, jag ändrar ändå, förnyelse och allt det där.

Passade VVB (Världens vackraste bebis) i helgen. Nitton pussar på henne medan hon äter fruktpuré (otaktiskt min käre Nitton).

Nitton: Dubbla förmåner när man pussar en bebis. Gosigheten OCH ett mellanmål.

(VVB vaknade för övrigt tjugo över sex. I TEORIN hör man när den ömma modern förklarar att "hon vaknar någon gång mellan sex och sju". Det är ju liksom bara så att man inte riktigt tror på att det ska hända.)

Wattefuck har hänt med min design??!!

Nitton: Fina moln ikväll, jag tycker om när de ser ut sådär och man ser månen igenom dem.

Jag: Ja, vad synd bara att de inte var sådär skira igår, för då var det månförmörkelse. En röd.

[Plats för långt meningsbyte om vad månförmörkelse är, lär sig ungdomen inget i skolan nu för tiden?]

Nitton: Jaha, hur ofta är det såna då?

Jag: Normala månförmörkelser är väl relativt vanliga, men röda händer bara once in a blue moon.

..........

Seriöst? Seriöst?! Jag är ju så rolig att det borde instiftas ett permanent Nobelpris i humor och det ska gå till mig i alla år.

Lite omtanke från mamma gör alltid saker ljusare. Till och med när man är.. tjugosju. Allt jag kan göra är att anstränga mig för att vara korrekt och saklig, följa det jag tror på, och rätta mig efter de som kan. Att andra människor sen inte väljer att uppträda så kan jag inte ta något ansvar för.

Men alltså ååååhh vad jag önskar att det vore fredag om en vecka NU istället, för då skulle jag vara på väg HEM nu.

Det här med att vara glad. Det är ju så himla svårt. Man ska vara glad och nöjd och lycklig, och uppskatta det man har, vara smal och träna, laga god mat, umgås med vänner och suga av sin pojkvän lite då och då. Och sova åtta timmar per natt så man håller sig pigg och utvilad och får fin hy.

Det är rätt mycket negativt som hänt nu, och sammanlagt med svår pms och mörker och skit så gör det lite att jag tappat sugen. Lite tappat tron på människor, lite tappat orken, lite vill bara åka hem till landet och gömma mig i soffan och inte dyka upp igen innan det är fred på jorden.

Läste en artikel i svenskan idag, där de kunde visa på ett samband mellan depressioner och inflammation i hjärnan. Lägg till det vårt mörker, vår influensa och vinterförkylningar, samt all prestationsångest som folk bär på lite till mans, och så är det kanske inte så konstigt att svenskarna är ett så deppat folk.

Den enda gång i mitt liv som jag varit deprimerad på riktigt (dvs jag räknar inte låg och deppig som faktiskt deprimerad) så slutade det med att jag klängde mig fast vid min dåvarande pojkvän på morgonen när han skulle gå, och gråtande bönföll honom om att inte gå. Dels för att jag inte ville bli lämnad, och dels för att om han gick så innebar det att jag var tvungen att själv gå upp och möta världen. Det finns olika former av panikångest i släkten, och när jag häromdagen kände samma känsla när Nitton skulle till skolan blev jag livrädd. Guuuud vad jag inte vill hamna där!

"Vad har du att klaga på?" Nej, men det funkar ju inte så.

Upptäckten av en snöfylld värld imorse möttes av Nittons och mitt samfällda Neeeej! Jag hade verkligen, veeeerkligen hoppats på att det skulle väntat ett tag till, eftersom vi ska till landet med hundar, hästar och proppfylld bil nästa helg. Bil utan fyrhjulsdrift och som inte får dra två hästar för övrigt, så det lutar väl åt att jag måste ta dem en och en, vilket ju är fullständigt ÖKEN. Förhoppningsvis hinner det smälta bort och bli vårvindar igen innan dess.

Fatta hur mycket packning som krävs för att vara borta tre veckor med hund, häst och arbete? Typ allt måste ju med. Kläder, pärmar, hästtäcken... är nog rätt bra att dela upp det på två vändor när jag tänker efter. Och om det ändå vore tre MÅNADER vi skulle vara borta...

Fortsättning på varför det är hål i huvudet att bo i lägenhet:

Grannen bredvid, som måste ha någon form av störning, höll igång i natt mellan halv fyra och halv fem. Inte genom hög musik och prat och allmänt elände som vanligt, nej den här gången tyckte han det var en bra idé att börja renovera hemma. Jag gissar i alla fall att det var det bankandet och smällandet innebar (sängen skakade och lösa smulor ramlade från väggarna). Antingen det, eller så spelade han innebandy med en kanonkula.

Det regnar på tvären ute och hundarna måste ut. Och det är ju bara jävla dumt att gå ut i det här. När man i hus kunde bara öppnat dörren.

Grannen på andra sidan är just idag ännu mer fast övertygad om att han ska dö innan femtio i lungcancer, och drar oss med i fallet. Hallen och badrummet är inga ställen att vistas på om man inte gillar passiv rökning.

Ljuvligt ljuvligt.

Sånt här får mig att gråta.