Wattefuck har hänt med min design??!!

Nitton: Fina moln ikväll, jag tycker om när de ser ut sådär och man ser månen igenom dem.

Jag: Ja, vad synd bara att de inte var sådär skira igår, för då var det månförmörkelse. En röd.

[Plats för långt meningsbyte om vad månförmörkelse är, lär sig ungdomen inget i skolan nu för tiden?]

Nitton: Jaha, hur ofta är det såna då?

Jag: Normala månförmörkelser är väl relativt vanliga, men röda händer bara once in a blue moon.

..........

Seriöst? Seriöst?! Jag är ju så rolig att det borde instiftas ett permanent Nobelpris i humor och det ska gå till mig i alla år.

Lite omtanke från mamma gör alltid saker ljusare. Till och med när man är.. tjugosju. Allt jag kan göra är att anstränga mig för att vara korrekt och saklig, följa det jag tror på, och rätta mig efter de som kan. Att andra människor sen inte väljer att uppträda så kan jag inte ta något ansvar för.

Men alltså ååååhh vad jag önskar att det vore fredag om en vecka NU istället, för då skulle jag vara på väg HEM nu.

Det här med att vara glad. Det är ju så himla svårt. Man ska vara glad och nöjd och lycklig, och uppskatta det man har, vara smal och träna, laga god mat, umgås med vänner och suga av sin pojkvän lite då och då. Och sova åtta timmar per natt så man håller sig pigg och utvilad och får fin hy.

Det är rätt mycket negativt som hänt nu, och sammanlagt med svår pms och mörker och skit så gör det lite att jag tappat sugen. Lite tappat tron på människor, lite tappat orken, lite vill bara åka hem till landet och gömma mig i soffan och inte dyka upp igen innan det är fred på jorden.

Läste en artikel i svenskan idag, där de kunde visa på ett samband mellan depressioner och inflammation i hjärnan. Lägg till det vårt mörker, vår influensa och vinterförkylningar, samt all prestationsångest som folk bär på lite till mans, och så är det kanske inte så konstigt att svenskarna är ett så deppat folk.

Den enda gång i mitt liv som jag varit deprimerad på riktigt (dvs jag räknar inte låg och deppig som faktiskt deprimerad) så slutade det med att jag klängde mig fast vid min dåvarande pojkvän på morgonen när han skulle gå, och gråtande bönföll honom om att inte gå. Dels för att jag inte ville bli lämnad, och dels för att om han gick så innebar det att jag var tvungen att själv gå upp och möta världen. Det finns olika former av panikångest i släkten, och när jag häromdagen kände samma känsla när Nitton skulle till skolan blev jag livrädd. Guuuud vad jag inte vill hamna där!

"Vad har du att klaga på?" Nej, men det funkar ju inte så.

Upptäckten av en snöfylld värld imorse möttes av Nittons och mitt samfällda Neeeej! Jag hade verkligen, veeeerkligen hoppats på att det skulle väntat ett tag till, eftersom vi ska till landet med hundar, hästar och proppfylld bil nästa helg. Bil utan fyrhjulsdrift och som inte får dra två hästar för övrigt, så det lutar väl åt att jag måste ta dem en och en, vilket ju är fullständigt ÖKEN. Förhoppningsvis hinner det smälta bort och bli vårvindar igen innan dess.

Fatta hur mycket packning som krävs för att vara borta tre veckor med hund, häst och arbete? Typ allt måste ju med. Kläder, pärmar, hästtäcken... är nog rätt bra att dela upp det på två vändor när jag tänker efter. Och om det ändå vore tre MÅNADER vi skulle vara borta...

Fortsättning på varför det är hål i huvudet att bo i lägenhet:

Grannen bredvid, som måste ha någon form av störning, höll igång i natt mellan halv fyra och halv fem. Inte genom hög musik och prat och allmänt elände som vanligt, nej den här gången tyckte han det var en bra idé att börja renovera hemma. Jag gissar i alla fall att det var det bankandet och smällandet innebar (sängen skakade och lösa smulor ramlade från väggarna). Antingen det, eller så spelade han innebandy med en kanonkula.

Det regnar på tvären ute och hundarna måste ut. Och det är ju bara jävla dumt att gå ut i det här. När man i hus kunde bara öppnat dörren.

Grannen på andra sidan är just idag ännu mer fast övertygad om att han ska dö innan femtio i lungcancer, och drar oss med i fallet. Hallen och badrummet är inga ställen att vistas på om man inte gillar passiv rökning.

Ljuvligt ljuvligt.

Sånt här får mig att gråta.

Samlar återigen energi för extrajobbet. Väääldigt deppigt i det Trassliga huvudet just nu. MEN! extrajobbet är SLUT på torsdag, halleluja och allt det där. Och nyss vann jag 50 spänn på Triss. Man kan hitta små guldkorn överallt eh?

Å andra sidan, inte jätteglad över att få tre 25:or på Trissen. Känns ovärt. Som att det snor lite tur från när man skulle kunna behöva den. Mest kämpigt att komma ihåg att byta den mot ny faktiskt. Kändes dock lite bättre när jag fick X2 på gångerskrapet.

Sitter och samlar energi för att orka ta mig till mitt extrajobb på revisionsbyrån. Anledningen till saknad ork är inte bara för att det är så oerhört, OERHÖRT, urbota URTRIST att vara där, utan även för att de är så satans otrevliga.

I början var det ju bara assistenten som var otrevlig, men har insett att de andra tre också är rena stolpskott. Assistenten är otrevlig på ett märkbart sätt, dvs hälsar inte (inte ens när hon står på trappan utanför och röker, och jag kommer och hälsar och jag är den enda där), pratar inte med mig osv. De andra visar väl normalt hyfs och vett så tillvida att de svarar på hälsning (men hälsar inte själva), men är i övrigt helt sjukt dryga och överlägsna.

Hade jag varit 20 så hade jag blivit ordentligt ledsen och nertryckt i skorna, nu är det knappt att jag bryr mig mer än att jag tycker att det är trist att gå dit. Grejen är bara att jag FATTAR inte. De behöver mig, jag BEHÖVER dem inte, extrajobb finns det liksom gott om - är reggad hos de flesta byråerna och får flera erbjudanden i veckan. Det är DE som saknar en ekonom nu innan den de anställt börjar. Jag har jobbat med ekonomi i 15 år, har haft egen firma i snart sju år, jobbat som bolagsekonom, haft folk under mig - allt det där VET de ju eftersom de läst mitt CV. Och likt förbannat blir jag behandlad som mindre vetande. Alltså, jag kan inte riktigt beskriva hur nedlåtande de är, men det är faktiskt helt sjukt. Och är de inte nedlåtande så behandlas jag som luft.

Häromdagen ringde jag Nitton medan de var inne i mitt rum och "gjorde en grej", bara så han skulle få höra exakt hur de låter, tyvärr hade de flyttat lite på sig när han svarade så han missade halva grejen. Då hade de alltså kommit in i mitt rum medan jag jobbade, börjat diskutera ett fall, HÖGT, börjat rycka pärmar ur bokhyllorna och ställa dem på mitt skrivbord (fortfarande medan jag jobbade precis där), sen börjat bläddra i pärmar och papper ca tio centimeter ifrån mig, alltså precis som att jag inte satt där. Inser att beskrivningen inte gör det rättvisa, men jag satt bara och gapade efter ett tag.

Hade en ide om att jag skulle säga till om det här, plus att ta upp assistentens oerhörda otrevlighet när det var dags för min sista dag, men jag orkar liksom inte, jag BRYR mig ju inte. Jovisst, jag STÖR mig på det, för det är ju som sagt helt sjukt ovettigt ibland, men kan inte engagera mig nog att göra något åt det. Spelar ju liksom ingen roll nu heller, är bara två veckor kvar, och om de sen vill ha min hjälp för ströjobb efter det så ska jag dubblera mitt arvode och se om det fortfarande är intressant, och om det INTE är det så kommer jag knappast gråta över det.

Såhär ser en klippt pappis ut. Inte vår hund, men den här ser exakt likadan ut, fast vi behöll all päls på öronen. Inte riktigt som en pappis längre mao, men som en liten liten blandning mellan räv och spets.

För övrigt är dagarna en blandning mellan rätt vidriga och knappt uthärdliga, en kombination av mörker mörker mörker, jobb och lägenhet. Bara ett halvår kvar, eh?