Om vi någonsin kommer oss för med att faktiskt sätta blommor i balkonglådorna så känner jag att vattningen kommer vara vårt minsta problem.

Min pojkvän sa just "men nej nej, jag tycker faktiskt OM att diska". Hahaha! OM jag kommer komma ihåg det!

Jag förstår vad Ketchupmamman menar, när hon skriver om anonyma kommentarer. Men.

Ett: Alla har inte Facebook. Alla vill inte HA Facebook.

Två: Att kunna skriva anonymt är inte konstant synonymt med näthat och trolliga kommentarer, utan ofta en förutsättning för att man ska kunna/våga skriva mer personligt och utlämnande.

Tre: Om man tvingas identifiera sig för att uttrycka sin åsikt, så är åsiktsregistering inte ett så stort kliv att ta.

Att önska ett fritt internet är inte att önska fram troll och rättshaverister. Vettiga människor håller inte på så. Vettiga människor vill inte heller läsa idiot-kommentarer. Men, vad var det nu Evelyn Beatrice Hall sa om yttrandefriheten?

Så det visar sig att mitt löfte till mig själv att inte döma människor så snabbt är ganska svårt att uppfylla när jag tvingas åka kommunalt om dagarna.

Gick just förbi en loppis som hette... wait for it... Olika Bra Saker.

Det du, DET namnet har de funderat länge på!

Dagens "skratta inte högt!": Den prydlige, kostymklädde man som satt bredvid mig på pendeln, försjunken i sin Iphone, och som när dörrarna-stängs-signalen på Sthlm Södra ljöd, hastigt tittade upp, fullkomligt vräkte sig ur sätet och fram och ut genom dörrarna, som vänligt och smeksamt tjongade ihop precis när han var mellan dem.

För att sen, när han ryckt sig lös och hamnat på perrongen, förvirrat se sig om, stanna upp och smidigt som ett kassaskåp tränga sig tillbaka genom dörrarna, med sänkt huvud gå tillbaka till sin plats, och inte titta upp igen förrän vi var framme vid centralen. Där han egentligen skulle av.

Dagens lunch var för övrigt död ko, sallad och bea (mmm, bästa sortens ko det), med hunden liggandes i sängen bredvid och indikerande hungersnöd. När jag ätit klart ställde jag ner tallriken på golvet för att han skulle få rensa den, varpå han tittar på tallriken, tittar på mig, och gäspar demonstrativt, för ställer jag inte tallriken i sängen är det inte värt det. Sängen som han för övrigt inte får ligga i.

Alltså, lägenheten är nyrenoverad, omgjord, vitmålad och allmänt fräsch och fin. Utom dörrhandtagen. De är såna där vanliga i plast, som möjligen var eller inte var vit någon gång på 60-talet, men som numer går i en svag nyans av nikotin.

Varje gång jag ser dem stör jag ihjäl mig.

Jag VET att det går att köpa till enbart plastdelen och byta ut, även att det FINNS färdiga handtag i.. ja.. säg.. exempelvis då, rosa. Har googlat. Kollat Blocket. Kollat Tradera. Kollat Etsy (trots att jag lovat mig själv att inte gå in där mer innan jag bygger hus någon gång i framtiden, ha-begäret blir för stort).

To no avail. Vet ni?

Så min tro om att "visst är jag... 27, men jag har ju då i alla fall inga rynkor än" sprack ju med ett episkt bang när jag flyttade från torpstuga i skogen med därtill hörande el och belysning från trettiotalet, till lägenhet med lysrör över badrumsspegeln.

Skills är när man grabbar tag i x antal kuvert som ser lagom ut och de är exakt rätt antal (88 stycken).

Ja, mina nöjen är enkla, so?

Vill ha!