onsdag 20 april 2011
tisdag 19 april 2011
lördag 16 april 2011
Om ni inte har sett Episodes än så GÖR det. Den kräver första kvarten att komma in i, men sen blir den helt fantastiskt bra. Taimsin Greg som spelar den kvinnliga huvudrollen är sval, kylig, galen och precis sådär brittisk som man önskar (för de av er som byter kanal när man andas brittisk kan nämnas att den utspelar sig i LA).
Hur som helst är jag på riktigt alldeles betuttad i Kathleen Rose Perkins som spelar någon form av mellanchef. Inte bara är hon galet snygg, hon har årtusendet snyggaste frisyr också.
Det här kan mycket väl vara den tristaste bild på henne som möjligtvis existerar, men det fanns bara sex stycken på Imdb, och det här var den bästa. Älskar! hur som helst!
fredag 15 april 2011
Scenario:
Flicka möter pojke, flicka och pojke flyttar ihop, flicka gör det mesta hemma, flicka tjatar/ber/pratar med pojke om hemarbete och dylikt, pojke lovar bättring, bättring sker inte. Flicka jobbar visserligen hemifrån, men med tonvikt på just JOBBAR. Hade flicka velat arbeta heltid hade flicka valt just att göra det, det finns en anledning till att arbeta hemifrån.
Flicka jobbar som satan med diverse jobbiga uträkningar, flicka tar fram mat till kvällen, pojke kommer hem och är lika trött han efter jobbet, flicka frågar pojke om han är hungrig, pojke svarar nej och lägger sig i sängen.
Pojke somnar. Flicka är hungrig men har ingen lust att 1. laga mat till sig själv, 2. vara den som lagar mat som vanligt. Flicka skiter i både att laga mat och att väcka pojke.
Nästa dag ifrågasätter pojke varför flicka inte väckt honom, lägger därmed över ansvar för vakenhet på flicka, tycker att hon är dum som blir sur över ovanstående, och vägrar på alla sätt och vis att förstå det övergripande temat vilket givetvis inte handlar om denna kväll eller denna matlagning specifikt.
Alltså. Nu skriver jag ju partiskt, och allt det där, men har jag fel..?! Direkt sms-citat: "Så det är alltså så jävla nedvärderande (sic - hans ordval) att väcka mig trots att du är sur? Det kan vara bland det löjligaste jag hört".
Han kan inte fatta varför jag hellre är tjurig än väcker honom. Som att det ena skulle utesluta det andra? Han tycker att jag letar konflikter och säger att det inte är hans ansvar att hålla mig från att bli sur (eftersom jag skrivit att det inte är mitt ansvar att väcka honom om han går och lägger sig - jag vill inte dadda honom).
Och JÄVLAR vad sur han kommer bli för att jag lagt ut detta på bloggen. Igen. De fina inläggen om honom spelar ingen roll.
Men jag vet faktiskt inte vad jag ska göra. Det är SÅ lätt att få mig glad - laga mat, skrubba handfatet och köp mig blommor (det har han gjort nu två gånger, så det kommer vara jätteorättvist att jag tog det som exempel - därmed givetvis ICKE förringandet av sagda blommor som jag varje gång blir väldigt glad över).
Om han bara VISSTE hur less, trött, grinig, uppgiven jag blir av att få ta hand om 95% av allt här hemma. Och jag kan ärligt inte förstå hur han INTE kan veta det, så mycket som jag försökt tala om och visa det för honom.
Syster föreslog att jag bara skulle laga mat och tvätta åt mig själv, men det är ju i ärlighetens namn så jävla löjligt. Ska det behöva vara så? Jag har försökt att lämna allt ostädat och oputsat här hemma för att visa hur snabbt det blir äckligt om jag inte håller efter, men han ser inte sånt, eller så bryr han sig inte. Och min pedanttröskel har höjts avsevärt de senaste åren, men jag mår DÅLIGT när det är skitigt och stökigt, och det gör tydligen inte han, och då vet jag inte vems vilja som ska få styra.
Jag vet inte ens varför jag skriver det här inlägget, det gör ju ingen skillnad liksom. Ni kommer hålla med mig, han kommer bli sur över att det ens skrevs, och allt kommer vara som förut.
Flicka möter pojke, flicka och pojke flyttar ihop, flicka gör det mesta hemma, flicka tjatar/ber/pratar med pojke om hemarbete och dylikt, pojke lovar bättring, bättring sker inte. Flicka jobbar visserligen hemifrån, men med tonvikt på just JOBBAR. Hade flicka velat arbeta heltid hade flicka valt just att göra det, det finns en anledning till att arbeta hemifrån.
Flicka jobbar som satan med diverse jobbiga uträkningar, flicka tar fram mat till kvällen, pojke kommer hem och är lika trött han efter jobbet, flicka frågar pojke om han är hungrig, pojke svarar nej och lägger sig i sängen.
Pojke somnar. Flicka är hungrig men har ingen lust att 1. laga mat till sig själv, 2. vara den som lagar mat som vanligt. Flicka skiter i både att laga mat och att väcka pojke.
Nästa dag ifrågasätter pojke varför flicka inte väckt honom, lägger därmed över ansvar för vakenhet på flicka, tycker att hon är dum som blir sur över ovanstående, och vägrar på alla sätt och vis att förstå det övergripande temat vilket givetvis inte handlar om denna kväll eller denna matlagning specifikt.
Alltså. Nu skriver jag ju partiskt, och allt det där, men har jag fel..?! Direkt sms-citat: "Så det är alltså så jävla nedvärderande (sic - hans ordval) att väcka mig trots att du är sur? Det kan vara bland det löjligaste jag hört".
Han kan inte fatta varför jag hellre är tjurig än väcker honom. Som att det ena skulle utesluta det andra? Han tycker att jag letar konflikter och säger att det inte är hans ansvar att hålla mig från att bli sur (eftersom jag skrivit att det inte är mitt ansvar att väcka honom om han går och lägger sig - jag vill inte dadda honom).
Och JÄVLAR vad sur han kommer bli för att jag lagt ut detta på bloggen. Igen. De fina inläggen om honom spelar ingen roll.
Men jag vet faktiskt inte vad jag ska göra. Det är SÅ lätt att få mig glad - laga mat, skrubba handfatet och köp mig blommor (det har han gjort nu två gånger, så det kommer vara jätteorättvist att jag tog det som exempel - därmed givetvis ICKE förringandet av sagda blommor som jag varje gång blir väldigt glad över).
Om han bara VISSTE hur less, trött, grinig, uppgiven jag blir av att få ta hand om 95% av allt här hemma. Och jag kan ärligt inte förstå hur han INTE kan veta det, så mycket som jag försökt tala om och visa det för honom.
Syster föreslog att jag bara skulle laga mat och tvätta åt mig själv, men det är ju i ärlighetens namn så jävla löjligt. Ska det behöva vara så? Jag har försökt att lämna allt ostädat och oputsat här hemma för att visa hur snabbt det blir äckligt om jag inte håller efter, men han ser inte sånt, eller så bryr han sig inte. Och min pedanttröskel har höjts avsevärt de senaste åren, men jag mår DÅLIGT när det är skitigt och stökigt, och det gör tydligen inte han, och då vet jag inte vems vilja som ska få styra.
Jag vet inte ens varför jag skriver det här inlägget, det gör ju ingen skillnad liksom. Ni kommer hålla med mig, han kommer bli sur över att det ens skrevs, och allt kommer vara som förut.
torsdag 14 april 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)