Börjar få slut på trick att lära den lilla hunden, eller rättare sagt, har slut i huvudet, jag vet ju att det finns massor fler. Den stora hunden kunde säkert 100 trick, vilket väl är i stort sett alla hundtrick som går att utföra, men jag har gröt i hjärnan och minns dem inte (mindes dem inte då heller, fast HAN gjorde förstås).

Träningarna i BK Köket är oerhört uppskattade, så uppskattade faktiskt att fokus inte riktigt är på topp, men det har ju mindre betydelse. Nu när jag kan sitta på en stol utan att behöva ha benet på en annan stol så blir ju utrymmet också så mycket större.

Vad han kan, som jag kommer på just nu, är: Dansa, buga, backa, spansk skritt, slalom, tassen och andra tassen om vartannat, låta bli godis, titta i ögonen på kommando, sitt vackert, hämta saker, dunka tassen i saker jag pekar på.

Låter fattigt när jag skriver ner det och jag vet ju att han kan mer som jag bara inte minns, men jag behöver alltså tips på fler saker?

Han är lite skvätten av sig, så saker som att stänga lådor och skåpsdörrar går bort, för det vågar han inte. (Den stora hundens specialitet var att stänga dörrar, fast det var inte så viktigt vilket HÅLL de stängdes åt, så han tjongade mest bara till dem frenetiskt så det sa knak i gångjärnen)

Samtidigt, i ett torp när.. en bit ifrån dig:

*ljudet av två kryckor som far i golvet för tiotusende gången idag*

- "Faan!"

Spänning i vardagen kallas det.

I avdelningen Extremt Intressant Information: brukar använda apotekets munskölj, men köpte idag Listerine, eftersom ICA inte har apotekets.

Två ord: Smakar rumpa.

Okej, följande har jag skrattat åt rätt länge nu, men jag misstänker att det är rätt smaklöst. Fellow bloggläsare to my aid? Vänligen avgör, smaklöst, jättekul eller "eh?"?

(Sms-konversation om.. ja, sex)

- Jag hörde om "överraskningssex" på radion, jag testar det när jag kommer hem?

- Vad innebär det då?

- Ett utländskt uttryck. Här kallar vi det våldtäkt.

Note to self: På frågan "Vad skulle du göra om jag hamnade i bilkrasch och blev förlamad från nacken och neråt?" är det korrekta svaret ICKE "Staga upp din snopp med ståltråd och utnyttja dig skamlöst."

Moster till världens minsta tår här. Igår klockan ett kom hon, 2,5 kilo lätt, och idag fick jag hälsa på, vilket i stora drag innebar att jag satt i en timme med ett fånigt leende och glansiga ögon och stirrade på en bebis som sov. Det är bara så svårt att fatta, att min syster har tillverkat den här lilla människan, som är så fullkomligt perfekt in i minsta detalj. Och att hon kommer växa upp till att bli en riktig människa, en egen person, med åsikter och personlighet.

Hon ser ut som en liten liten gubbe. Fast världens vackraste lilla gubbe i och för sig.

Imorgon ska syster få barn (!). Åh, det är så spännande, läskigt och oroligt här bara för mig, så jag fattar inte hur syster ens står ut. Jag har längtat så himla mycket efter att hennes lilla tjej (!) ska ploppa ut, så nu när det är bestämt till och med vilken tidpunkt (snitt, pga diverse komplikationer) hon (!) kommer, så känns det alldeles overkligt.

Jag och mitt trasiga ben ska köra min automatbil ner till Stockholm ikväll, och imorgon ska jag på återbesök hos doktorn ungefär samtidigt som det smäller. Jag ska bli moster liksom!

Apropå inget alls - vilken nätbutik ska jag välja för införskaffandet av väldigt många böcker? Jag har aldrig nätshoppat böcker förut, så jag har ingen aning.

Jag får väldigt mycket jobb gjort i alla fall. Det är alltid något. Av någon anledning är jobbet dock helt plötsligt alldeles ENORMT mycket tristare än förr - kanske för att jag vet att det är allt som finns, och jag inte har något stall att åka till och bryta av med efteråt.

Hästen är uppstallad hos bekant med försäljnings- och tillridningsstall och det går säkert ingen nöd på henne. Med tanke på att jag inte har några tävlings- eller träningskostnader så går stallhyran på ett ut jämfört med tidigare inackordering. Fast JAG har ju inget för det såklart. Å andra sidan är flickan som rider duktigare än jag, så ur hästens synvinkel är det ju bra.

Den som det är allra mest, OJÄMFÖRLIGT, synd om, är den lilla hunden. Han. Har. Så. Tråkigt.

SÅÅÅÅ tråkigt...!

Jo, för vi går från att komma ut flera gånger om dagen, varav en jämte hästen, springandes och nosandes i skogen, till... ingenting. Till och med att gå ut här hemma (tack och lov ändå för boendesituationen som gör att jag bara kan öppna dörren och släppa ut) är urtråkigt. Han springer lite håglöst på måfå hit och dit (och skäller, argh!), för att rätt snart gnälla för att komma in. Sen en halvtimme senare ut igen, tio minuter senare in igen och... ja. Tråkigt var ordet.

Tyvärr finns det inget jag kan göra åt saken. Nitton jobbar, och när han kommer hem är det mörkt (inte för att jag skulle kunna få ut honom på promenad med hunden då ändå). Jag KAN inte gå ut, det är som sagt isgata överallt, och jag vågar inte. Om det inte vore så mycket is skulle jag kunna tänka mig att krycka ner till brevlådan (300 meter), det borde dessutom både ta ett tag och vara bra motion för mig, men å andra sidan är ju inte 600 meter en gång om dagen, på urtråkig väg som han gått miljoner gånger förut särskilt upplyftande för hunden heller. Fast det är ju alltid roligare att vara ute om matte också är ute tycker han.

Han får vänta tills isen smält, alternativt tills det kommer ett rejält snölager ovanpå (hoppas på nummer två jag nu när jag inte har häst längre). Och tills dess är han en väldigt olycklig liten hund.

Jag dödar tid. Det är allt jag gör. (Och slösar bort mitt liv.) Oavsett om jag jobbar, surfar eler kollar på TV så är syftet nu enbart att döda tid. Min Bermudatriangel går mellan soffan, sängen och datorn. Törs inte gå ut, inte ens hämta tidningen, det är ren isgata precis överallt.

Den första april har dett gått tio veckor. Fattar ni hur lång tid tio veckor är?

En stor del av lösningen är att vända på dygnet. Det finns mer TV, och det känns som att tiden går fortare på kvällen. Vara vaken så länge som det går, för att slippa vakna tidigt och därmed ha en hel, lång, vidrig dag framför sig.

Så att bli väckt tio över åtta av att mamma slänger igen dörrar så att huset skakar, i kombination med att ha haft nattlig sms-argumentation med frånvarande ouppfostrad pojkvän, borgar inte för någon vidare trevlig dag. In fact, när jag nyss väcktes och insåg vad klockan är, samt att jag blev klarvaken, gjorde i princip att jag ville gråta. Något jag i och för sig fått avsevärd träning i på sistone, men dock ändå inte känner för att utveckla till olympisk gren.

Jag är så jävla bitter att jag känner att det sipprar som saltsyra ut genom huden. Om Nitton har någon självbevarelsedrift håller han sig långt härifrån. Mina ensamhetsreserver är på upphällningen, dvs det var så länge sen jag fick - livsviktig - ensamhetstid att jag spricker snart.

Åh, denna dag kommer inte direkt gå till världshistorien som varandes underbar. Jag kan faktiskt inte tänka mig någon annan dag som haft samma tidiga potential att bli vidrig. Can't fucking wait.

Jag vill inte gå upp. Jag vill bara ligga här i sängen i tio veckor och stirra i taket. Jag orkar inte gå upp, vad är poängen? Om det nu inte vore så att toan är på undervåningen och att jag börjar få liggsår (eftersom det bara går att ligga på rygg med benen rakt ut) så skulle jag fan göra det också. Men nu får jag tyvärr huvudvärk av att enbart sova på rygg, och jag har - "lustigt nog" blivit allergisk mot paracetamol, vilket incidentally är den enda värktablett jag får äta pga min mage, så det är väl lika bra att gå upp, få sittsår i arslet istället, och fortsätta sprida glädje omkring mig.

Har urjävla ökentrist. Tre dagar avklarade. Nio veckor to go. Läser mig igenom min enormt digra blogglista, som dock ICKE kommer räcka till i nio veckor. Behöver tips. Om allt, inte bara bloggar alltså. Seså, lyft min tristess nu!

(Tips om "jobba mer" åker i papperkorgen. Jag gör redan det, och det är fan inte någe kul.)