Oj du milde vad jag är less på det här. Jag kan liksom inte uppbåda NÅGON form av entusiasm för att bokföra de högar som ackumulerats under jul och nyår. Inte för att jag kunde det innan heller, men ändå.

Jag får ut en lön på över 40 000 denna månad. Om jag blir sjuk en vecka så förlorar jag drygt 2000 av dem. Det känns inte som någon större förlust i jämförelse med hur det är här just nu.

Dock är jag en aning skrockfull.

Jag har en kronisk sjukdom som heter Chrons (no pun intended). Den yttrar sig i skov, som hos vissa människor kan komma ofta, andra sällan, och hos somliga en enda gång och sen kanske aldrig mer. Jag har haft två skov sen det upptäcktes år 2000, och legat på sjukhus båda gångerna.
Nu har jag den senaste veckan känt vissa varningstecken för att jag kanske är på väg att få ett skov igen. Det är svårt att förklara, men man känner ju sin egen kropp. Jag är inte alls säker, men det finns en viss risk, och jag ska till sjukhuset och ta prover (för övrigt en helt egen historia, för hur sjuk jag än varit/känt mig, så har det aldrig synts något på proverna. Ergo tycker jag att det är onödigt att ta prover, vet jag så vet jag, lägg bara in mig för fan. Samma med urinvägsinfektion. VARFÖR ska man behöva plågas och vänta på en tid för provtagning, när man garanterat VET att man har urinvägsinfektion? Liksom inget man kan missa).

But I digress.

Eftersom jag är en aning skrockfull så är jag alltså rädd för att om jag sjukanmäler mig av de alls icke socialistiska anledningarna Jagtyckerdetärförjävlatristpåjobbet och Jagfårändåutsåmycketilön så är jag rädd för att jag omedelbart straffas med att faktiskt BLI sjuk. Och jag vill INTE bli sjuk på riktigt, jösses, jag har alldeles för mycket att hinna med för att det ska gå.

Annars är det bara åtta dagar kvar att jobba. Inte så mycket kan man tycka, men jag hade ett samtal med chefen i måndags där jag ställde frågan: "Men helt allvarligt, vad ska jag prioritera egentligen, jag kommer inte hinna med allt, A, B eller C??"

Varpå jag får svaret: "A är givetvis viktigast. Prioritera det. Fast B är också jätteviktigt, det måste du också hinna med. Och C får du bara inte missa att göra".

Alltså kommer jag inte hinna med allt, det är omöjligt. Och om jag blir "sjuk" så har jag en giltig anledning att inte ha hunnit med det. Annars kommer jag bara få mera skäll.

Jag ska räkna upp allt som hon tycker att jag ska hinna med. På åtta dagar. Ja, sju och en halv då. Det är lika med 48 timmar.

Bokföring resterande i december för åtta bolag. Avstämning december för åtta bolag. Bokslut för sju bolag. Deklarationer för femton bolag. Löner för fem bolag. Momsavstämningar för nio bolag. Kontrolluppgifter för tio bolag. Extern överlämning av ett bolag. Intern överlämning (dvs sitta med och lära upp) av resterande bolag.

Bara som jämförelse kan jag säga att bara bokföra ikapp ETT av de där bolagen kommer ta mig en hel dag. Jag har försökt påtala detta men utan resultat. Jag har även försökt lägga över lite på en annan tjej (som har två, säger TVÅ bolag som sitt ansvar), men hon säger att hon inte hinner.

Jag har även tio timmars komp kvar att ta ut, så egentligen har jag bara 38 timmar kvar att göra allt det där på. Jag ÖNSKAR att jag kunde vara lite mer som den nyanställda assistenten - hon har varit utbränd tidigare och är väldigt noga med att sära på arbetslivet från allt annat. När klockan blir fem, då släpper hon allt och går hem. Bara sådär. Hon struntar i om hon har saker kvar att göra, och hon struntar i om hon har lika mycket att göra nästa dag, för hon har ju slutat.

Jag säger inte att jag tycker att sånt beteende är ok, för det gör jag faktiskt inte, men i det här fallet förstår jag henne. Och jag önskar att jag själv kunde vara likadan, bara GÅ klockan ett när jag slutar, och KUNNA koppla bort jobbet så att jag slapp känna mig ständigt stressad och ha ont i magen, och vakna mitt i natten med undergångskänsla för att jag kommit på att jag glömt något. Men jag är bara inte en sån person. Nu är hon assistent, och har inget ansvar. Jag är inte assistent och jag HAR ansvar. Men ändå. Däremot kan jag lustigt nog tydligen bli "sjuk" utan skuldkänslor. Fast det är nog bara för att det är som det är, för det tyckte jag inte var ok förut.

Lustigt det där förresten - jag är inte assistent. Jag var det från början, men avancerade sen. Inte för att jag på något sätt gillar ansvar, för det gör jag inte, utan för att jag ville ha högre lön. Med avancemanget följde stress, ont i magen, och övertid som fan. Gissa vad det är för löneskillnad mellan mig och de två icke-nya assistenterna? 500 respektive 1000 kr.

Jävligt värt pressen, det säger jag bara.

Nä nu svamlar jag bara för att slippa bokföra.

Dagens Blocket, om en sadel:

"dressyr modell. svart passar stor häst
endast använd ett fårtal gånger.
säljes pungrund av att den inte passar."

Vad LÄR de sig i skolan nu för tiden?

Spotify! Tjoho!

Chefen är arg på mig för att jag inte skrivit några arbetsbeskrivningar (mer än korta notiser) för mina kunder inför överlämningen. Och jag som trodde att det viktigaste var att man hann med att GÖRA allt jobb med kunden i första hand.

Silly me liksom.

JAG har då aldrig fått någon ny kund med medföljande arbetsbeskrivning, och JAG har minsann klarat det bra ändå. Men absolut, jag kan visst fokusera på det de sista två veckorna här, och strunta i alla rapporter, kontrolluppgifter, deklarationer, löner och övrigt löpande arbete. Det blir nog populärt.

Chefen: "Men nu när A (min efterträdare) kommit så måste ju massor av din tid frigöras?!"

Jaha. Och jag som trodde att min tid skulle gå åt till att LÄRA henne mitt jobb.

Again, silly me liksom.

MsNoob = min bästa läsare just nu:

"1)Lägg en liten, liten mängd laxerpulver i chefens kaffekopp varje gång du går förbi. Se effekten eskalera under dagen.

2) Hitta bloggar att läsa från början till slut, bloggar som du kan försjukna i när du verkligen behöver en break.

3) Hittar du inte sådana bloggar, ladda hem rosetta sten's bok "Chefer från helvetet", den finns som pdffil och går utmärkt att läsa på jobbet.

4) Ang referenser, be att få den skriftligen redan nu. Alternativt be någon kompis ringa och utge sig för att vara någon du sökt jobb hos och se vad människan säger om dig helt enkelt. Inte sitta och jobba häcken av sig två sista veckorna innan du vet vad du får för referens, aja baja, särskilt om chefen betett sig illa tidigare som du beskrev innan jul.

4) Ha någon du kan ringa och gnälla till på speeddial, personligen brukade jag ringa Liza och sjunga "jag hatar" sången ungefär 8 ggr om dagen sista veckan.

5) gör en lista på vad du måste inkludera i överlämningen, när det är gjort sjukskriv dig."

Jag tänker inte poängtera att där fanns två fyror. Det var två mycket bra fyror. 4A är fantastisk, och den ska jag åtgärda omgående. Någon som kan tänka sig att ringa åt mig? Ersättning utgår, kom med förslag. Jag kan tex tänka mig att åtgärda tjänsten och vara referens åt vederbörande, som givetvis jobbat åt mig i MITT företag, och givetvis utfört ett helt lysande jobb.

5 är, faktiskt, ÄNNU bättre. Så fort jag är klar med detta inlägg ska jag kasta mig över uppgiften (för annars måste jag ju jobba).

NU ska för övrigt jobb-jobbets mail öppnas. Förmodligen inte samma mått av lycka där.

Och nyss kom hon som ska ersätta mig hit och hennes första ord var "Oj, har ni hundar, jag gillar inte hundar".

Yeah lady. That'll make you my favorite person. Keep up the good work.

Okej, så hon är för all framtid märkt som knuckle head in MY book.

Åh ångesten, ångesten, som följt mig sen igår kväll, genom den sömnlösa natten, och eskalerade rent fysiskt i takt med att jag klev uppför trapporna på jobbet, den är av ett sånt slag att om ni kunde se in i min hjärna så skulle ni samtliga läsare flyga hit med Prozac och svala händer att lägga på pannan.

Så nu sitter jag här och försöker intala mig själv att det kommer gå lysande, för det är bara tretton dagar kvar, och jag har fortfarande komp kvar att ta ut, men som chefen betedde sig innan jul så vet jag, bara VET att det kommer bli ett litet helsicke.

Jag som lyckades totalt med konststycket att inte tänka ett endaste dugg på jobbet under ledigheten!

Det kändes lite bättre där ett tag när jag sa till mig själv att om det blir för jäkligt så kan jag alltid bli "sjuk" ett par dagar (jag får ju ändå ut en maxad semesterersättning på slutlönen), men det gick snabbt över eftersom jag insåg att det skulle andra få lida för (främst assistenten), och trots att jag inte är främmande för att ta ut en sjukdag här och där i egenhälsans tecken så har jag även ett överlämnande att göra, som ska skötas snyggt, och jag ÄR bara inte en sån person som kan strunta i det eller göra det slarvigt. Jag SKA ju förmodligen dessutom få referenser härifrån någon gång i framtiden.

Men det är klart, går allt över styr så blir jag ju sjuk. Jag känner mig redan lite matt faktiskt, haha.

Så nu är ert jobb att komma med små tips som hjälper mig genom dessa tretton dagar som är kvar. Jag menar, vi har väl alla suttit på shitty jobs och velat komma därifrån, eh?

Igår var jag ute med hundarna på förmiddagen. Då var det 23 minusgrader, och det hade tagit mig 10 minuter att klä på mig allt jag skulle ha på mig. Jag - som bor i veduppvärmd stuga på landet - vill gärna ta tillfället i akt att påminna om mina ord angående den sk uppvärmningen som tydligen sker. Jag låter dock bli, eftersom jag lovat mamma att inte svära så mycket.

Den lilla hunden brydde sig inte så mycket, eftersom han både rör sig så vansinnigt mycket under en promenad, och därtill var iförd rött storblommigt täcke (mellandagsrea...). Den stora hunden däremot, slängde sig på rygg och skrek efter tio minuter, och viftade med alla tassar i luften, så honom fick jag mestadels bära. Han väger 15 kilo, så jag var inte glad. Men varm. Hade jag VETAT att det skulle bli så sjukt kallt hade jag tagit med hans skor, som är blå och asfula, men som hjälper mot tassfrys.

Och när jag ändå håller på och berättar om hundar så kan jag delge er min julafton, som spenderades nere hos grannarna (de där med gula maskiner). Stora hunden fick stanna hemma med ett grisöra, och lilla hunden fick följa med och äta köttbullar. Lilla hunden är en kräsen liten hund. ENORMT kräsen, och därför underviktig, och jag är glad om jag får i honom mat en gång om dagen. Det hindrade honom dock inte från att glatt knalla upp på övervåningen, in i ett av tonårsgrabbarnas rum och trycka i sig mängder med choklad, samt en cigarett.

Chokladen kan jag förstå, men cigaretten?! Detta av en hund som tidvis nobbar ost?!

Mig ovetandes såklart, men någon timme senare tyckte flickan i familjen att han ryckte så konstigt med huvudet när han satt i knät på henne, och jag som fick onda aningar direkt ställde ner honom på golvet, där han inte kunde gå, för att bakkroppen hängde inte med, och huvudet kunde han inte hålla uppe.

Iväg till veterinären (nämnde jag att detta var på JULAFTON?), av vilka bara två stycken höll öppet i Sverige. Som tur är ligger Strömsholm bara en dryg timme ifrån oss, så jag körde, storgråtandes, och grannpappan fick sitta bredvid med uppgift att hålla lilla hunden vid medvetande, något som misslyckades efter ett tag när förgiftningen riktigt kickade in.

Jag ska bespara er detaljer, men det var mitt livs hemskaste, och snabbaste bilfärd. Lilla hunden blev inlagd över natten, och hemma låg jag och kunde inte sova. Hämtade dock ut oförskämt pigg hund dagen därpå, till den nätta summan av 7000 kr.

Japp, jag älskar djur.

Jag VAR åter för nyår, men jag orkade inte skriva något. Jag orkade inte ens skriva något om nyår. Det var en nykter kväll, med vänner och vänners vänner, sen small det lite, sen sov jag i en timme, och sen åkte jag till stallet. Mer än så var det liksom inte.

Not a big fan of nyår me.

Men! Trots det korta spenderandet av året hittills har jag dock hunnit med att uppleva REN och pur lycka. Det ni!

Det hände för exakt fem minuter sen, när jag hade satt på datorn och kollat jobbmailen. Jag hade två.

TVÅ.

TVÅÅÅÅÅ!!!!!

Och ett behövde inte ens besvaras!!!!!!!!