Det här med att vara glad. Det är ju så himla svårt. Man ska vara glad och nöjd och lycklig, och uppskatta det man har, vara smal och träna, laga god mat, umgås med vänner och suga av sin pojkvän lite då och då. Och sova åtta timmar per natt så man håller sig pigg och utvilad och får fin hy.

Det är rätt mycket negativt som hänt nu, och sammanlagt med svår pms och mörker och skit så gör det lite att jag tappat sugen. Lite tappat tron på människor, lite tappat orken, lite vill bara åka hem till landet och gömma mig i soffan och inte dyka upp igen innan det är fred på jorden.

Läste en artikel i svenskan idag, där de kunde visa på ett samband mellan depressioner och inflammation i hjärnan. Lägg till det vårt mörker, vår influensa och vinterförkylningar, samt all prestationsångest som folk bär på lite till mans, och så är det kanske inte så konstigt att svenskarna är ett så deppat folk.

Den enda gång i mitt liv som jag varit deprimerad på riktigt (dvs jag räknar inte låg och deppig som faktiskt deprimerad) så slutade det med att jag klängde mig fast vid min dåvarande pojkvän på morgonen när han skulle gå, och gråtande bönföll honom om att inte gå. Dels för att jag inte ville bli lämnad, och dels för att om han gick så innebar det att jag var tvungen att själv gå upp och möta världen. Det finns olika former av panikångest i släkten, och när jag häromdagen kände samma känsla när Nitton skulle till skolan blev jag livrädd. Guuuud vad jag inte vill hamna där!

"Vad har du att klaga på?" Nej, men det funkar ju inte så.