Alltså, det är så här jag ska leva. Det bara är så, det här är min sorts liv. Känner mig fridfull och nöjd in i själen. Inte ens den sortens jobbstrul som i vanliga fall skulle fått mig ur balans påverkar mig. Jag tänker på det, konstaterar lösning (eller i förekommande fall, att ingen lösning finns), och sen nöjer jag mig med det. Ingen stress, ingen hjärtklappning, ingen ångest, inget ont i magen.

Visst, jag vet att jag med flit släppt en hel del, bara av den anledningen att jag åkt ifrån det, och jag talat om för jobbkontakter att jag ska jobba minimalt under jul och nyår. Men jag KAN släppa det också.

Det är Nitton och jag, hundarna och hästarna. Inget annat. Bara vi, och när vi är tillsammans så här så är vi en enhet, inte ens ett par, utan som två delar av varandra. Jag vet inte om familj och vänner, eller ens någon, fattat hur kär jag är i den här människan. Hur hel han gör mig, hur vi passar ihop, hur vi tycker lika om det som betyder något. Har ni fattat det? Har någon fattat det? Har någon tänkt annat än ”åldersskillnad”?

För mig är Nitton inte elva år yngre, det är inte det som definierar honom. Det påverkar vissa delar av våra liv, och vårt förhållande, ja det gör det. Men inte väsentligt. Visst, vi bor i Stockholm igen, på en plats och i ett liv som jag inte valt om jag vore ensam. Men jag är en vuxen människa, fullt kapabel att själv avgöra vilka påfrestningar jag kan hantera, och även fullt kapabel att tala om när det inte längre går. Och Nitton är också en vuxen människa som är mer än förmögen att hantera den informationen när den väl kommer och agera utifrån den.

Jag har valt det här, allt det här har jag valt, för att en människa som jag älskar ska få välja sitt eget liv. Jag hade möjligtvis ingen aning om exakt hur svårt det faktiskt skulle vara för mig, men det är ändå inte värre än att jag kan hantera det, för hans skull, och jag är fullt trygg i vetskapen om att när jag inte kan det längre, så kan HAN hantera DET.

Om alla gjorde precis det som bara gagnade dem hela tiden, vilken värld skulle vi då leva i? Om man inte kan göra uppoffringar för dem vi älskar, hur ska vi då kunna göra dem för resten av världen?

Om inte den mänskliga rasen kommer till insikt om sin girighet, sin huvudlösa konsumtion och den grymma delen av vår exploatering av djuren så kommer den här världen gå under. Så enkelt är det. Det kommer inte hända under vår livstid, inte heller under våra barns, men det kommer hända. En högre stående ras som inte lever ett fredligt och vetenskapligt liv har ingen framtid. En krigande och girig ras kommer förr eller senare att förgöra sig själv.

Det kapitalistiska systemet såsom vi känner det kommer kollapsa. DET kan hända under vår livstid, det är till och med högst sannolikt att det sker. Sättet vi värderar tillgångar på, all oreglerad elektronisk spekulation i pengar som knappt existerar, det kommer inte gå att ha det så mycket längre till. Företag och banker måste börja ta ansvar för sitt handlande på samma sätt som den enskilda människan måste börja göra det. Det kan inte längre vara högre vinst som är det enda mätbara värdet i att driva ett företag, det måste vara något mindre konkret, men mycket mer värdefullt, och det stavas etik och moral.

Om inte mänskligheten vänder blad och går mot högre moral är vi helt enkelt dömda till undergång. Naturresurser måste börja behandlas som den ändliga tillgång det är, djur måste börja behandlas som de förtjänar, den galna konsumtionen av enskilda personer och företag måste minskas, det är det enda sättet. Det enda sättet. Vi måste alla – ALLA – bli bättre människor för att utvecklingen ska kunna vändas i rätt riktning, och återigen; det kommer inte ske under tiden du och jag lever, men det gör det inte mindre viktigt eller mindre värdefullt, för någonstans måste förändringen starta. Ju tidigare den gör det, desto kortare tid kommer det gå åt till att rädda världen.

--------------

Edit: ja, det blev långt, men jag har så mycket (SÅ mycket!) mer att skriva om just det här, det viktigaste som finns. Men jag sitter på 120 kb och det är en plåga att ladda ett internetfönster. I’ll be back.